ROSKILDEFREDENS SVÅRASTE NÖT

 

1658 har gått till den nordiska historien som Roskildefredens år. Fredsavtalet var det värsta i dansk historia och det bästa i svensk. Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län övergick från Danmark till  Sverige, Sveriges största militära seger någonsin.

Att Fredrik III därtill var nödd och tvungen är välkänt. Svenska armén stod på Själland och hotade både honom själv och Köpenhamn. Katastrofen var ett faktum. Men likväl måste väl parterna ha förhandlat? Försökte inte danskarna pruta ned de svenska kraven? I så fall: vad ville de helst behålla?

Det är omöjligt att kika in i Fredrik III:s huvud och utröna vilket landskap som stod honom närmast, men med största sannolikhet var det Skåne. Skåne var det rikaste och  viktigaste av de landskap som gick förlorade. Trots det uppstod inga större gräl om Skåne uppenbarligen eftersom de danska delegaterna redan från början insåg att landskapet gått förlorat. Det var orimligt att tänka sig att Karl X Gustav skulle ge upp kravet på Skåne efter ett så lyckosamt krig. Detsamma gällde Halland och Blekinge.

Däremot grälade man länge om Bohuslän. "Man" var på den svenska sidan,  Corfitz Ulfeld och Sten Bielke och på den danska sidan , Jochum Gersdorff och Christer Skeel.

Under förhandlingarna i Vordingborg och Tostrup vägrade Gersdorff och Skeel i det längsta att släppa ifrån sig Bohuslän. De räknade med att svenskarna inte skulle anse landskapet högprioriterat, vilket ökade de taktiska möjligheterna för Danmark att kunna behålla det,  om de bara stod emot tillräckligt länge och lät svenskarna förstå att Bohuslän var mycket rikt och viktigt för danska intressen, varför man var villig kämpa i det längsta för att behålla det. Tyvärr för den danska sidan var Corfitz Ulfeld en dansk överlöpare som tidigare tjänstgjort som guvernör i Bohuslän. Han gick inte att bluffa.

                                                             Corfitz Ulfeld

Den 16 februari diskuterades Bohuslän intensivt. Ulfeld påpekade att landskapet inte var särskilt rikt, varför Danmark kunde lämna det ifrån sig. Skeel och Gersdorff poängterade hur mycket de kände för Bohuslän och hur god hamnen var utanför Bohus fästning vid dagens Kungälv. "Det är en mechta hampn". Ulfeld svarade att det. visserligen var sant och det gällde Marstrand också, men det  hjälpte inte innehavaren av slotten eftersom  det var svårt att ta sig ut ur hamnen om man väl seglat in. Han tillade att inkomsterna från Bohuslän var ringa. När han var guvernör hade han bara klämt fram 40 000  riksdaler om året. Danskarna blev allt mer desperata. Fredrik III, en svuren ärkefiende till Ulfeldt, erbjöd honom personligen att få Bohuslän och Trondheims län som förläning på livstid  för sig och sin son om han svek svenskarna och hjälpte de danska förhandlarna att få behålla Bohuslän. Ulfeld, som säkert njöt i fulla drag av situationen, vägrade. Till slut erbjöd Fredrik III svenskarna Bornholm och Färöarna om de gav upp kraven på Bohuslän och Trondheims län.  Svenskarna vägrade, varefter de krävde och fick, Bornholm i alla fall.

Därför gick det som det gick. I sjätte paragrafen i Roskildefreden stadgas att Danmark för evig tid skall avträda Bohus  slott och län. Och envar som har besökt Strömstad, Kungshamn och Smögen vet att danskarna hade skäl att vara bittra.

Underlag: Dick Harrison, jourhavande historiker.