SPORTDYKNING

En av de äldre i Sherwoodskogen har under ungdomsåren ägnat sig åt sportdykning.
Bloggredaktören har bett honom berätta något om den här spännande verksamheten,
som han hade kvar som en hobby långt upp i medelåldern.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Man bör inte ha anlag för klaustrofobi
ifall man vill ägna sig åt dykeri,
man är ganska ensam och instängd var gång
man dyker på djupen bland sjögräs och tång.

Vid kraftverk exempelvis ofta man gör
rätt spännande dykningar i trånga rör
i vatten där sikten är lika med noll
där krävs att på läget man har full kontroll.

Vid dykning om vintern i vakar man har
en lina att följa så  upp man sig tar,
ett virrvarr av järnskrot man kan träffa på
vid vrak, där man dräktskador lätt kan få.

Att masken är tät och att lufttryck finns kvar,
att inte för bråttom till ytan man har,
att rätt man är klädd, för på djupet är kallt,
av säkerhetsskäl får man tänka på allt.

Rätt  hotfull är sålunda dykarmiljön,
men spännande, fri, skänker avkoppling skön,
om vattnet är ljummet och sikten är fri
då glädjen med sporten än större kan bli.

Vid Askö där lärde jag mig dykeri,
som regel i torrdräkter badade vi,
en nackdel med dessa när tryck ligger på,
små märken på kroppen är lätta att få.

De kommer av vecken på dräkten och är
ibland inte bara en komisk chimär,
som sugmärken ser de beklagligtvis ut
så misstankar ligger väl kanske på lut.

Ekivokt, sa´min fru när hon såg på min kropp,
så för vidare dykäventyr blev det stopp.
Men med våtdräkt så händer ju inte det här
så  jag fortsätter dyka, när våtdräkt jag bär.

Underlag: Eget










/Fortsätt/