Valresultatet var för socialdemokraternas del 1918 det sämsta sedan de proportionella valen infördes 1911. Mellan 1936 och 1970 var socialdemokratin regelmässigt ett parti som samlade 45-50 procent i valen. Därefter pendlade resultaten mellan 40 och 45 procent, för att från slutet av 1990-talet stadigt sjunka ner till 30-procentsnivån.
I dag pendlar partiet mellan 25 och 30 procent i opinionsmätningarna. Socialdemokraterna är i en strukturell kris som pågått i minst ett halvsekel. Därför skall vi inte förvånas över att ledarskiktet har blivit tunnare och sämre med tiden. Att rekrytera till en organisation som retarderar är aldrig någon enkel uppgift. Det gäller för partier likväl som för företag.
Parallellt med partiets kris har den gamla maktapparaten vittrat sönder. Folkrörelserna ligger i spillror. Hyresgästföreningar leds av villaägare. HSB är en skugga av sitt förflutna. Folkparkerna försvann. Företag som Reso och BP hör till det förgångna. KF som var ett svenskt flaggskeppsföretag efter andra världskriget kämpar för sin överlevnad.
Även LO har gått bakåt och är inte längre Sveriges största fackliga centralorganisation. Uppräkningen kan göras längre.
Socialdemokraterna under decennierna fram till 1900-talets mitt, etablerade sig som folkrörelsealternativ i dåtidens växande framtidsbranscher: byggande, sparande, utbildning, försäkring, resande och i konsumentsektorn.
Hur ser det ut i dag?
Det är tunt. Socialdemokratin är inte längre en politisk arena som skiljer ut sig och tillhandahåller knappast heller några vägar där man som tidigare kan utbilda sig, skaffa praktik eller ledarskapserfarenheter. Rörelsens entreprenörer startar eget. De duktigaste erbjuds välavlönade tjänster i näringslivet.
Ser vi till kompetensen tillhör nog den sittande regeringen Socialdemokraternas svagaste under alla deras decennier vid makten och det stannar inte där. Förr kunde en socialdemokratisk regering lita på en krets kompetenta statssekreterare och generaldirektörer som var kvalificerade inte bara genom partiboken.
Redan utnämningen av Hans Holmér till höga polistjänster och hans havererade utredning om Palmemordet signalerade att den tiden var över. Sedan dess har vi sett ett anmärkningsvärt stort antal misslyckanden på ledningsnivån i statliga myndigheter. Dan Eliasson misslyckade inhopp på höga befattningar inom arbetsförmedlingen, polisen och
beredskapsmyndigheten är ett färskt exempel.
Det kan vara den exekutiva förmågan som brustit eller att förståelsen varit otillräcklig för den offentliga maktutövningens restriktioner.
Oavsett orsak har pandemin blivit ännu en påminnelse om att föreställningen om att den svenska statsmakten går som ett urverk är verkligen ingen realitet.
Medan socialdemokraternas ledning oinspirerat och trött rotar runt i förrådet bland uttjänta kulisser och föråldrad rekvisita för nästa års uppsättning, envisas verkligheten med att leverera nya scenarier. Sverige behöver uppenbart en ny ensemble.
Underlag: Toröredaktionen och Olof Ehrenkrona, vik ledarskribent SvD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar