SVENSK ALKOHOLPOLITIK

                              EN POLITIK FORMAD AV SMÅPÅVAR OCH PRUSSILUSKOR

Mattias Svensson har utkommit med en bok "Så roligt ska vi inte ha det: En historia om svensk alkoholpolitik", nyligen utgiven på Timbro Förlag. Boken har recenserats i SvD av Henrik Sundbom. Han börjar sin recension med frågan: "Varför finns Systembolaget?" 

Men frågan är inte provokativ utan det är en undran över alkoholpolitikens bevekelsegrunder. Svensson gör upp med många gamla föreställningar, som att folkhälsan skulle vara bevekelsegrunden till vår snåriga alkoholpolitik.

Brännvinet kom till Sverige med soldater som stridit i Ryssland på 1600-talet. Till vanligt folk spreds det via kyrkan, som genom de gudabenådade dropparna fick en ny dragningskraft. Klockare och präster drev krogar och spriten dracks både före och efter högmässorna. Hade man ont om riksdaler gick det bra att pantsätta psalmboken och när  tiondet skulle förhandlas med bönderna ökade några supar deras gudfruktighet. Så klagade också prästerskapet när alkoholen fann sin plats även på andra krogar, inte för hälsans skull utan för den egna försörjningens skull.

Så småningom blev alkoholen en viktig källa till skatteintäkter, och staten har i alla tider varit verksam inom krogbranschen. Krögarna har inte bara behövt hantera staten i form av skattmasar och tillsynsmän, utan också som konkurrent från 1700-talet fram till våra dagar.

Den logik som styrde 1600-talsprästernas resonemang, går igen när statliga krogar i slutet av 1960-talet började med stripshower för att möta konkurrensen från - Systembolaget.

Och parallellt med att riksdagen driver igenom ett närapå totalt reklamförbud för alkohol i slutet av 1970-talet förbereder det då statliga bolaget Vin & Sprit, som en gång i tiden grundades genom tvångsinlösen av alla svenska producenter och importörer av alkohol, en global lansering av Absolut Vodka för att sälja miljontals liter starksprit utomlands. För att sammanfatta: svensk alkoholpolitik har alltid präglats av dubbelmoral.

I förbudstider har konsumtionen knappast minskat, däremot förändrats. Lokala förbud har fått bönderna i Norrlands inland att ta upp apparaten från källaren eller berusa sig på medicinalsprit eller eterdroppar.

Motboken sporrade de utvalda, som förärats en sådan, att ta ut fulla ransoner, samtidigt som merparten som arresterats för fylleri, saknade motbok. När skatten höjts på öl har brännvinskonsumtionen ökat. Och så vidare. Att alkoholpolitiken skulle ha bidragit till en kraftigt minskad konsumtion av alkohol stämmer inte, vindrickandet har ökat desto mera.

Mattias Svensson återkommer ofta till hur alkoholpolitiken präglats av snäva klass- och könsperspektiv. Regeringar har klämt åt  arbetarklassens dryckesvanor, medan överklassen har fått ha sina i fred. Tilldelningen av sprit på motboken utgick ifrån taxerad inkomst. Tjänade man bra fick man direkt en ranson på 4 liter per månad. Ofta har det varit socialdemokratiska riksdagsmän med borgerliga vanor som ligger bakom sådana beslut - eller nyktra liberaler.

Ett flertal försök till förbud har misslyckats. Nationalekonomen Johan Fischerström formulerade redan på 1700-talet, efter ett misslyckat försök till förbud, några principer för lagstiftning som faktiskt har bärighet än i dag. Dessa är dessvärre bortglömda och förfuskade. Sveriges alkoholpolitik har under de senaste två seklen dikterats av prussiluskor och småpåvar. När socialdemokraterna tog ställning för ett förbud 1911 fick det partiveteranen August Palm att lämna partiarbetet med krav på "förkastandet av allt tvång mot individens rätt att själv välja den för honom bäst lämpade njutningen."

På Socialdemokraternas hemsida år 2020 kan man läsa att Palm "ägde en förunderlig politisk klokhet".

Underlag: Henrik Sundbom, SvD, med stöd av Torö-redaktionen