STORBRITANNIENS GLOBALA GLANSDAGAR ÄR ÖVER.
Efter andra världskriget kan Storbritannien sägas ha gått igenom tre stadier i fråga om den övergripande synen på landets uppgifter i världen. Till en början eftersträvade man en ledande roll i det härjade och splittrade Europa.
Suezkrisen 1956 visade att de nära relationerna med USA inte var något man kunde ta för givet, vilket underströks under de följande decennierna när Harold Wilson vägrade sända brittiska trupper till Vietnam.
Med EU-anslutningen 1973 väcktes tanken att släktskapet med de amerikanska kusinerna skulle kunna utgöra en "bro" mellan det demokratiska Europa och Förenta Staterna, något som senare accepterades och uppmuntrades. Den tanken fann sin fullbordan i Tony Blair och hans pläderande för "liberal interventionism", framför allt i de katastrofer vi nu känner som "Irak" och "Afganistan".
Tanken på GB som en bro mellan de två kontinenterna dog ju egentligen med Brexit-omröstningen 2016. Inte bara hade britterna frivilligt spärrat av det ena brofästet, vilket gör själva idén om en bro ganska meningslös, men många inom den amerikanska eliten betraktade utträdet ur EU som ett grovt ekonomiskt, politiskt och strategiskt misstag.
Och misstag av den digniteten får sina konsekvenser, framför allt att GB nu betraktas som mindre viktigt i alla avseenden. När Boris Johnson försökte ringa Joe Biden för att tala om talibanerna framryckning i Afganistan dröjde Biden tio dagar med att ringa tillbaka.
Storbritannien har klassat ner sig. Det påminner lite grand om fotbollsklubben Arsenal, verkligheten är att man sedan lång tid är en klubb som hör hemma i mitten av tabellen, sällan högre, men det tar en förfärligt lång tid för supportrarna att kunna acceptera att glansdagarna är över.
Det är därför många konservativa sedan 2016 signalerat det tredje stadiet i relationerna till USA, att man nu - med ryggen mot Europa - är dess "trognaste bundsförvant" i den globala rollen som USA spelat sedan kriget. Problemet är att president Biden nu en gång för alla verkar vilja avsäga sig den makten, i alla fall som den praktiserats hittills genom direkta militära insatser med "boots on the ground" och de stupade på hemväg i flaggprydda kistor.
Framtiden får förstås utvisa hurudan Storbritanniens roll i världen - för att inte tala om USA:s - kommer att ta sig ut. Precis som i Saigon 1975 är det framför allt bilderna från Kabul som påverkar opinionen så starkt, både hos eliten som hos allmänheten. Att se och höra desperata människor på flykt gör att många känner upprördhet och avsky. Men i bakgrunden finns också en känsla av melankoli och osäkerhet över vilken roll Storbritannien kommer att få spela i framtiden och vart landet egentligen är på väg.
Underlag: Gunnar Pettersson, författare och översättare bosatt i London.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar