måndag 15 november 2021

SÖDER OM LANDSVÄGEN


 Länsväg 101,  står det numera på kartan. Men det är det på sin höjd en eller annan inflyttad stockholmare som kallar den. Riktiga sydskåningar säger som de alltid har sagt, Landsvägen. Och menar med det vad de alltid menat. Den väg som är den enda som förtjänar den beteckningen. Den som går mellan Malmö och Ystad och som klyver Sverige i två likvärdiga delar, Söderslätt och övriga riket.
Det är en storstilad definition. Som man nog skall akta sig för att kommentera. Den gör sig förmodligen bäst som den är. Ur vilken synvinkel och från vilket väderstreck man än betraktar den.
Föremålet för den däremot är det kanske inte så farligt att predika lite om. Vägen i sig. För att nu travestera en av de filosofer som uppträtt kring den - eller noga taget hans lärofader. Lundaprofeten och kantianen Hans Larsson, "Kloge-Hans", som var från Klagstorp, en liten bit nedanför den.
Även om den för all del talar rätt väl för sig själv, den också, där den, skön som en tavla av Emil Johansson-Thor, mjuk och sirlig och kantad av bländande rapsfält och trygga korsvirkeslängor, slingrar sig fram i det soliga kustlandskapet.


Fast det är naturligtvis bara den ena sida av den. Den estetiska. Där är en till. Den historiska. Som man får begagna sig av andra redskap än ögat för att upptäcka.
Ett av de i alla avseenden effektivaste av dem är Eric Mårtensson, intendent på Svaneholms slottsmuseum och lärare vid Skurups folkhögskola. Ett levande skånskt kulturlexikon - från Abbekås till Övedskloster.
"Landsvägen är en gammal kommunikationsled", säger han. "Hur gammal vet man inte. kanske byggdes den redan under bronsåldern - några gravfynd från Vemmenhög kan tyda på detta".
"På medeltiden var den hur som helst i bruk. Och det flitigt. Den var då den viktigaste handelsförbindelsen mellan den danska huvudstaden, först Lund, så småningom Köpenhamn - och Bornholm. Och som sådan för övrigt ett präktigt stridsäpple. I flera århundraden låg kungamakten och kyrkan nästan i ständig fejd om den och besittningsrätten till den."
" Och även begreppet -söder om landsvägen - daterar sig faktiskt från äldre tid," upplyser Eric Mårtensson. När det myntades kunde han inte svara på. Men första gången det användes i skrift var 1569, i Lunds stifts landebok.



"Fast etablerat har det ju inte blivit förrän i våra dagar - eller åtminstone vårt sekel.
Edvard Perssons filmer spelades inte in söder om landsvägen. De flesta spelade in uppe i Kullabygden. Efter sin död begravdes han vid Jonstorps kyrka. Charles Lindbergs barndomshem ligger inte söder om landsvägen utan borta på Österlen."  Eric pekar på att titeln faktiskt var stulen från ett annat medium. Söder om landsvägen är namnet på en roman av kyrkoherdedottern och professorskan Emma Bendz. En charmfull liten berättelse som kom ut 1916 och som handlar om livet i en skånsk prästgård i slutet av förra århundradet, säger Eric Mårtensson och är därmed inne på sitt verkliga favoritämne, litteraturen om Landsvägen. Varmed han förstår alla sorters till trycket befordrade skildringar av stråket mellan, som nyssnämnda fru Bendz formulerade det,
Östersjöns och Sundets blåa vågor - och kvadratmilen däromkring. Både de robust beskrivande som prosten Nicolovius uppteckningar om allmogens seder och bruk i Skytts härad eller av Linnés referat av klockgrodornas aftonkonsert vid Jordberga. Och till allt det med lite mer poetisk flykt inom sig, främst av bygdens egna söner och döttrar. Och det var inte vilka rimsmeder som helst, Albert Ulrik Bååth från Hammanlöv, Victoria Benedictsson från Fru Alstad, Ola Hansson från Hönsinge.
Fast de mest brusande lovsångerna till deras trakt är det främlingar som stämt upp, Anders Österling som skrivit om själva Landsvägen. Bland annat fanns det fyra gästgiverier som värmde hans hjärta, Klörups, Anderslövs, Skivarps och Brasakallts. Nu är tre av dem borta, bara Anderslöv har överlevt. Och Gabriel Jönsson har hyllat Söderslätt som ingen annan, bland annat med ett ode som skulle kunna vara beställt av turistbyrån i Trelleborg:

Från Romele klint till den snäckvita strand,
där bränningens bälte går sönder,
har Herren placerat ett särdeles land,
ett land där det bär sig för bönder.

Stora ord, kan det tyckas. Men alldeles sanna. I varje fall söder om landsvägen.

Underlag: Skåne av Anders Franck och Lars Söderbom






















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar