På nyårsdagen höll Finlands president Sauli Niinistö sitt nyårstal och kommenterade de ryska hoten mot USA och Nato. Han var föredömligt klar på fyra punkter. De ryska kraven betecknades som ultimata; de rörde hela Europa, inklusive Finland, och inte bara Ukraina; de stred mot den europeiska säkerhetsordningen och Finland förbehöll sig rätten att behålla optionen att söka fullvärdigt medlemsskap i Nato.
Ingen undgår att se skillnaden mellan Finlands tydliga reaktion och den vaga svenska. Det gäller värderingen av den ryska hotbilden, EU:s roll och Nato-relationen. Vi har sagt nej till de ryska kraven att riva upp den europeiska säkerhetsordningen, men vi tvekar om EU:s satsningar på en gemensam försvarsförmåga.
I svensk debatt uppmärksammas heller inte den inhemska propagandan i Ryssland, som för tankarna till andra ödesår som 1914, 1938-1939 och 1962. Den franske historikern och experten på post-sovjetiska Ryssland, Francoise Thom, gav nyligen i nyhetsbrevet "Desk Russie" ett antal oroande exempel på tonläget just nu.
I Nato-frågan är det olyckliga beskedet i regeringsförklaringen, liksom senare från försvarsministern, att Sverige säger nej till medlemsskap. Sverige godtar alltså Kremls krav i substans, så länge vi bestämmer att inte ändra oss.
I Finland har den socialdemokratiske statsministern understrukit presidentens budskap. Svenska folkpartiet och De gröna, tillsammans med Samlingspartiet, har som svar på den ryska noten flyttat fram positionerna i Natofrågan.
Finland tillhör numera de länder runt Östersjön som satsar 2 % av BNP på försvaret, det vill säga Natokravet för medlemsskap. Sverige, i sällskap med Danmark, satsar fortfarande minst. Den rödgröna regeringen har konsekvent bromsat en ökning av försvarsutgifterna. Det gäller både nivån och tidsplanen och ännu ser vi ingen tendens till att den socialdemokratiska enpartiregeringen ändrar sinnelag trots den allt mörkare hotbilden. S-regeringens försvars- och säkerhetspolitik kombinerar ansvarslöshet med en otillräcklig förmåga att försvara landet. Det går inte ihop.
Magdalena Andersson går just nu igenom sin första prövning som statsminister. Två frågor inställer sig. Kommer hon att våga göra vad som krävs för att lösa krisen i ett brett samförstånd? Är hon ens medveten om krisens allvar?
Underlag: Olof Ehrenkrona SvD och Toröredaktionen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar