Det är många som har synpunkter på Salman Rushdie dessa dagar efter mordförsöket mot honom. En av dessa är DN:s ledarskribent Isobel Hadley-Kamptz.
Hon menar att det är Rushdies humor som gör honom så hatad av världens ayatollor.
För det är lätt att argumentera mot en Paludan, som bara vill provocera fram våld och polarisering. Vad ska man däremot göra som bokstavstroende med någon som ser och förstår och på vissa sätt respekterar de djupaste religiösa känslorna lika mycket som de allra heligaste? Och ändå kan han inte avhålla sig från att lika ystert som bildat göra vanvördiga skämt på dess bekostnad.
Salman Rushdie är i detta den perfekta symbolen, det perfekta förkroppsligandet av allt det som liberalismen är till för att försvara. Han hatar inte islam, varför skulle han i så fall lystet ha lärt sig så mycket om den? Han hatar absolut inte muslimer, skildringen av djupt troende i hans böcker är alldeles för kärleksfull. Han vill bara läsa och skriva världen som han ser den, bortom alla demagoger.
"När man väl har tagit steget genom spegeln kliver man tillbaka på egen risk. Glaset kan skära en i bitar." Så skriver han i "Satansverserna", och han har sedan fatwan 1989 levt i exakt det mellanrummet.
Han kan inte kliva tillbaka, men där han lever måste han samexistera med ett bokstavligt dödshot som för 33 år sedan riktades mot honom av folk som inte stod ut med att han var rolig.
Isobel Hadley-Kamptz avslutar sitt inlägg med en innerlig förhoppning att han överlever den brutala attack han utsattes för på fredagskvällen. I så fall kommer han bara att få ännu mera stoff till sina skämt om det absolut absurda i den här världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar