DIGITALISERINGEN

 Digitaliseringen av Sverige är i stort sett genomförd inom näringslivet och inom de flesta samhällsfunktioner. För alla människor i landet är den emellertid inte klar. Den äldre halvan av befolkningen släpar efter. Men hur är det inom skolan?

Ofta får man höra "det var bättre förr i tiden". Och det har många orsaker, men en av dem stavas digitaliseringen. För den nya tekniken är verkligen ett fantastiskt verktyg. Men inte när den tränger in i alla möjliga och omöjliga delar av undervisningen utan att en tanke ägnas åt vad det egentligen tillför bortom känslan av framtidens vind som drar genom håret.

Inte nog med att satsningarna oftast är svindyra, de är dessutom verkningslösa - i bästa fall. Projektet med en dator till varje elev, exempelvis, har inte gett bättre resultat. Vad gäller svenska språket finns till och med en tendens till försämring. Vilket inte är så konstigt.

Det finns gott om forskning som visar att datorn och paddan visserligen har fördelen att de väcker intresse, och att de gör det lättare att hålla ordning. Men det kräver en disciplin som omogna - och för den delen mogna - hjärnor ofta saknar, koncentrationen störs så lätt. Man börjar fippla med annat. Och lär sig mindre, även detta är belagt. Det finns helt enkelt all anledning att tänka två gånger innan man introducerar digitala verktyg. Det gäller inte minst barn med särskilda behov.

I senaste numret av tidningen Läraren skriver Anna Jacquet, själv lärare och mamma till en elvaårig pojke med svår dyslexi, om hur familjens flytt till Frankrike  förändrade allt för hennes son.

I Sverige anpassades omgivningen efter honom, i stället för tvärt om. Han hade en hjälpdator för att skriva och läsa, som snabbt blev "ett extra jag." Och detta är typiskt för den svenska pedagogikens förhållningssätt till funktionshinder över lag: De överbrygges snabbt, i all välmening. I det nya landet däremot fick pojken i stället genast börja traggla med att skriva för hand. Hans mamma var orolig över att fransk skola låg så efter. Han hade ju dyslexi, hur skulle han kunna ta sig fram utan hjälpdator? Hans handstil var så gott som oläslig. 

Ett och ett halvt år senare skriver han vacker handskrift och läser även långa texter utan digitalt stöd, berättar hon. Han lär sig bättre, förstår språkets uppbyggnad bättre, har byggt upp ett ordförråd som finns i honom och inte bara i datorn.

Ja, detta är en enskild skimrande anekdot. Men det är helt enkelt något med det taktila, med att lära sig genom att använda kroppen. Hela processen går långsammare. Läsningen djupnar. Tror ni mig inte, säger Anna, så lyssna på Skolverket, som kommer fram till exakt samma sak i rapport efter rapport. Frågan är när ska vi ta till oss den insikten?

Underlag: Lisa Magnusson, ledarskribent DN.