För 700 000 kan man köpa en av de billigare Porschebilarna - eller en exklusiv vinterkappa från modehuset Viktor & Rolf. Inga av prylarna är livsnödvändiga, utan inhandlas för att ägaren ska kunna omges av en aura av lyx. Den som behöver köra mellan hemmet och jobbet kan lätt hitta en prisvänligare bil och det finns gott om plagg som är varma och sköna utan att kosta skjortan.
Men här slutar likheterna. För det är inte offentliga personers bilar och klockor som lockar till rubriker, utan kvinnors attribut. Senast var när skådespelerskan Lena Olin läste "Nyårsklockan" iförd en (lånad) kappa för 700 000.
Men även om året är nytt är berättelsen gammal. 2000-talets konsumtionskritik har präglats av att se ner på kända kvinnor och deras handväskor.
Som våren 2007, när Kultursverige drabbade samman i en debatt som peakade i samband med att en modejournalist anklagades för att ha köpt en väska för 70 000 kronor. Några år senare ifrågasattes Mona Sahlin efter en fotografering där en fin väska syntes. Och när kronprinsessan 2009 fångades på bild med en 100 000-kronorsväska fick tidningsläsare svara på om det var rätt eller fel av Victoria att hänga en förmögenhet på armen i kristider.
Samtidigt verkade ingen tycka att kungen borde köra billigare fordon i solidaritet med finanskrisens off6er, trots att sportbilar och märkesklockor är lika mycket status - och identitetsmarkörer som väskor och kappor.
För medan mäns lyxkonsumtion av märkesgrillar och hemelektronik sällan väcker uppmärksamhet ses kvinnors oftare som slösaktig och onödig. Att finna glädje i att glida runt i en dyr kappa eller klänning klassas som flärd, präglad av ytlig fåfänga.
Till skillnad från att glida runt i en skinande Jaguar.
Underlag och idé: Susanne Nyström, ledarskribent DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar