Det värsta som hände 2022 var också det bästa: Med sitt lömska angrepp på Ukraina grävde Rysslands ledare en grop åt sig själv. Högmod och blodtörst fann sitt eget straff, som i en folksaga.
Mycket kan sägas om Ukraina, ett land med många skavanker och historiska skuggor. Så mycket märkligare att ukrainarnas stryktålighet och uppfinningsrikedom blivit en inspirationskälla och hjärtesak för Västvärldens demokratier. Om orsakskedjorna fungerar som de ska så kommer deras offer och vårt stöd att bota Europa från dess perversa beroende av rysk energi - ett behov som i två decennier underblåsts av historielösa och giriga tyska ledare. Här bär Angela Merkel ett tungt ansvar.
TYRANNERNA VACKLAR
Det okuvliga Ukraina var inte den enda ljuspunkten 2022. I Kina och Iran, Rysslands nära allierade, fick tyrannerna lära sig ödmjukhet av sina egna undersåtar, som de vant sig vid att behandla som sin mjuka dörrmatta. Om man kunde mäta mod så skulle man finna att få av Nobels fredspristagare har visat samma dödsförakt som de iranskor som kastat sina svepningar i ansiktet på Basij, revolutionsgardets dödspatruller. Ingen ånger är att vänta från vare sig president Xi eller ayatolla Khamenei, men de har fått en lektion i hållfasthetslära: människan är ett ämne som kan böjas nästan hur långt som helst - men bara så länge som hon har något kvar att förlora.
Som i en biljardstöt skickade angreppet mot Ukraina alla kloten i nya oförutsägbara riktningar. Ett av de mest oväntade resultaten var Sveriges nya läge, Efter två hundra år i en avskild, fredlig vik kastas vi ut på världspolitikens stormande hav, till en ny och ovan verklighet.
När Sverige hux flux blev utan kung 1810 erbjöd man kronan åt Napoleons mest äregiriga general, Fältmarskalk Bernadotte. Tanken var att han skulle återupprätta den svenska krigaräran och återta Finland från ryssen, kanske i allians med Napoleon. Men Bernadotte ville inte gå i Napoleons ledband, tvärtom. Hans största seger som svensk fältherre var vid Grossbeeren 1813, då Napoleons styrkor stoppades på sin väg mot Berlin. Klokt nog kylde Bernadotte av svenskarnas lust att återuppta kriget mot Ryssland, det som utarmat Sverige i hundra år. Ingen visste det då, men Sveriges tvåhundraåriga fred hade börjat.
Ett par gånger var det nära att Sverige drogs in i storkonflikter. 1863 lovade Karl XV, Bernadottes sonson, att stå vid Danmarks sida om landet angreps av Preussen. Men regeringen saboterade planerna och när Preussen tog Schlesvig och Holstein från Danmark 1864 så stod Sverige som åskådare. Sveket skakade en hel generation unga, och drog ner byxorna på tidens stora idé, skandinavismen.
Diktaren Snoilsky svor att aldrig sätta foten på dansk jord så länge delar av den låg under en tysk stövel, och Henrik Ibsen plågades livet ut hur grannfolket lämnats i sticket.
1918 och 1939, under Finlands ödesstunder, utbröt en liknande feber i svenska hjärtan. Tusentals for över vattnet för att slåss, fast regeringarna höll Sverige utanför.
Men nu går det inte längre att agera neutral åskådare. Vad vi än gör så är vi deltagare. Sveriges debut på stora scenen efter tvåhundra år har inte varit någon succé.
Det första som hände var ilskna försäkringar från de styrande: "Aldrig i livet Nato!" Efter någon vecka stämde samma personer upp ett motsatt stridsrop: "Nato till varje pris!" Det var ett världsrekord i opportunism, men hellre det än fortsatt blindhet.
SVERIGE SOM DIPLOMATISK AMATÖR
Under toppmötet med Turkiet i Madrid i juni missuppfattade dessvärre de svenske situationen. De bar fram gåvor och stämde upp lovsånger i stället för att förhandla. Det gör man inte ostraffat: turkiska ledare och diplomater är ärrade veteraner från åratals med duster mot USA, Ryssland, Iran och regionens mest samvetslösa ledare. Den som böjer knä för dem ska inte lyftas upp utan pressas längre ned. De som väntar sig ett värdigare och nyktrare bemötande har blivit grymt besvikna.
Strax efter att massakern i Butja blivit känd såg vi ett tv-inslag därifrån, med en gumma inbyltad i trasor i ett ruckel utan vägg. Med blåfrusna fingrar vände hon en sotig kaffepanna över en glöd. Hon gjorde klart sin ståndpunkt: Hon tänkte inte flytta på sig , inte för kanoner och inte med kniven på strupen. Det är svårt att inte jämföra gummans attityd, med Sveriges ivriga och helt onödiga anpasslighet inför turkiska politiker som bara höjt rösten.
Man törs inte tänka på hur Sveriges politiker agerat om Vladimir Putin, i stället för att invadera Ukraina, ställt ultimatum till Sverige att utrymma Gotland.
Underlag: Nathan Shachar, författare och fristående kolumnist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar