POLISEN UNDERPRESTERAR

 POLISEN UNDERPRESTERAR I ALLA KATEGORIER - OCH REGERINGEN ACCEPTERAR DETTA.

Frågan om polisens förmåga engagerar många. Hanne Kjöller är sjuksköterska, journalist och fristående kolumnist i DN. Häromdagen kom hon med en del synpunkter på polisens arbete i tidningen. Vi skall titta lite närmare på detta.

Palmemordet, Norrmalmstorgsdramat, Lasermannen, Catrine da Costa, Militärligan. Frikännandet av felaktigt dömde Thomas Quick och Kaj Linna. Delar av svensk kriminalhistoria. Den röda tråden? Jan Olsson.

I boken "De kallar honom supersnuten", förnämligt spökskriven av Peter H. Johansson, får vi ta del av den 86-årige - ännu yrkesverksamme - utredarens minnesbilder och reflektioner.(Bild ovan).

Men boken är så mycket mer än en historia om en "supersnut" där varje mord - när han varit på brottsplatsen - har klarats upp. Det är också en berättelse om Sverige. Och om en polismyndighet i fritt fall.

Historien tar sin början på 1950-talets Södermalm. Den unge Olsson hade till uppgift att patrullera ett utvalt område. Inte för att brott brukade begås just där, utan för att ingenting skulle hända. Kläder och skor var dåligt anpassade för svensk vinter. Arbetet var både kallt och händelselöst. En särskild typ av inspektörer kunde dyka upp för att kontrollera att poliserna verkligen var på plats. Men det, minns Jan Olsson, var de långt ifrån alltid.

Själv hade han hittat till en biografmaskinist på Brännkyrkagatan som skonade honom från kylan. "Parisarställen" kallades värmestugorna i polismun och Olsson lärde sig snabbt att man klarade sig bra genom att  bara neka när kontrollanterna påstod att man smitit från sitt uppdrag.

Det är intressant att polisledningen ett halvt sekel senare eller mer, vid Göteborgskravallerna 2001 och påskupploppen 2022, fortfarande kritiseras för att skicka ut medarbetare dåligt rustade. Och att förhållandet till plikten och sanningen svajade redan då. Det kan möjligen ge en historisk förklaring till den chefsanktionerade fiffelkultur som förekommer. Som när Skånepolisen systematiskt kodade om grova relationsbrott som misshandel, kvinnofridskränkning och våldtäkt till ofredandande för att snygga till statistiken. Eller hur internrevisionen visat hur polisen regelmässigt bryter mot rättegångsbalkens krav på att inleda förundersökning.

Vi hoppar fram till 1960-talet och Olssons nya jobb vid tekniska roteln. Brottsplatsundersökningar blev hans nya vardag. Alla anmälningar om inbrott kopplades till roteln: "Vi åkte på allt, även vindsinbrotten." Polisen gick systematiskt igenom bostäder såväl som förråd. Fingeravtryck togs och granskades manuellt.

Nu finns tekniken. Det är lokalkännedom och polisens ambition som brister.

Men, skulle polisen invända, nu har vi gängskjutningarna. Sant, även om morden var lika många 1980 som i dag. Ska man summera bör man i ärlighetens namn börja med att addera de många tjänster som tillkommit. Samt subtrahera alla arbetsuppgifter som försvunnit. Som bilstölderna, som vid Kriminalpolisen i Stockholm på 1970-talet sysselsatte en hel rotel av totalt fyra. Och de ungefär 400 rån mot bank- och postkontor som genomfördes årligen.

Den brottsutvecklingen är inte polisens förtjänst. Den är biltillverkarnas, bankerna och den nästan bortblåsta penninghanteringen. Så vad gör dagens utredare i stället? Tja, när de inte lägger ner förundersökningar matar de dem. Kvantitet ser ut att ha ersatt kvalitet.

Datoriseringen har många fördelar, men Olsson konstaterar att det som blivit tekniskt möjligt oreflekterat blivit rutin. Även enkla ärenden fylls med samtalslistor och förteckningar - oavsett om det är relevant eller inte.

Skrivmaskinerna fungerade disciplinerande. Med datorerna har det blivit enklare att producera stora volymer text. Förundersökningarna har blivit omfångsrika, vilket verkligen inte betyder att allt väsentligt kommit med. En annan avigsida är att det också är någon som ska läsa de ibland tusentals sidorna. Och det, menar Olsson, drar ner tempot i rättsprocessen.

Det är inga större problem med att vindsinbrott och cykelstölder i praktiken degraderats till en angelägenhet för försäkringsbolagen. Problemet är snarare att polisen, trots enorma resursförstärkningar, fortsätter att underprestera på så gott som alla områden.

Brottsförebyggande rådet har i en färsk rapport avseende 2022 visat att andelen "personuppklarade" brott (vilket betyder att en person kan knytas till brottet, viket inte betyder att personen dömts) minskade med 10 procent jämfört med 2021. Samma sak står att läsa i rapporten från året innan.

Nedgångarna från 2011 syns i samtliga brottskategorier. Extra mycket att göra? Knappast. Antalet handlagda brott minskade med 4 procent, antalet brott som gick till åtal med 9, antalet strafförelägganden med 12 och antalet åtalsunderlåtelser med 17 procent.

Personuppklaringsprocenten landar nu på 13.

I nästan 9 fall av 10 lyckas alltså inte polisen knyta någon gärningsman till dådet.

Att en högerregering accepterar detta är ett mysterium.