Lasse Christiansson arbetade 48 år på utrikesdepartemenet innan han vid 68 år sadlade om till trädgårdsmästare. "Med facit i hand så skulle jag kanske ha slutat för 30 år sedan". Det är ord som isar i en.cost fallacy".
En sorgligare version av l´esprit dé scalierliv: Att komma på vad man skulle gjort med sitt liv i efterhand. Att fastna i ett spår. Ekonomerna brukar prata om det här som "sunk cost fallacy". En paradoxal känsla -- rädslan att man slösat bort sitt tidigare liv gör att man fortsätter slösa bort tid. Så att det som slösats bort inte skall kännas lika sorgligt.
Det blir lätt så. Att plöja ner år av sitt liv på ett universitet ger en mycket, men också flera hundra tusen i studieskulder. Att gifta sig är kanske det största känslomässiga beslutet man kan fatta och då tar tanken på alternativ emot även om relationen försämras. Med höga insatser verkar det rimligt att fortsätta på den inkörda vägen. Efter ett par år på ett outhärdligt jobb är man ju kanske bara ör
ytterligare något år från befordran.
Att fastna är för vissa resultatet av en brist på faktiska alternativ men för andra mer privilegierade snarare självbedrägeri. Vi lever i en unik tid , där vår bakgrund inte ensam avgör vad vi får jobba med, där våra längre friskare liv ger möjlighet testa olika banor.
Vi är inte fria att göra vad som helst, men möjlighetens ramar är större än någonsin tidig, så riskerar den som inte gör det att drabbas av något mycket värre än att kasta bort nedlagd möda -- bitterhet.
Häromdagen såg jag en kvinna berätta i ett inlägg på X att hon varit på väg till en fest, ätande på en påse micropopcorn. En man pekade på henne och ropade, "jag har inte ens tänkt på att man kan göra det där!" Det är en stor insikt i det lilla. Har du ens tänkt på att du kan bli trädgårdsmästare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar