I veckan skrev DN om hur infekterade laxar dör i förtid i norska laxodlingar -- och hur miljontals så kallade putsarfiskar får sätta livet till. Att sluta köpa norsk lax kändes som ett bra beslut för min del.
På lantstället vi hade i min barndom dök en laxodling upp en sommardag i sjön, bara 50 meter ut, plötsligt var den bara där. Mamma och pappa galna, odlingen förstörde sjöutsikten, en jävla flytande barack låg därute och sabbade allt. De gjorde några ordentliga försök att stänga ner den, ringde kommunen och engagerade sig hårt en sommar, men de lyckades inte, odlingen blev kvar.
Jag och mina bröder rodde ibland ut med ekan för att titta på den. Det var så mycket fiskar i bassängerna att man såg dem gnida sig mot varandra därnere under vattenytan. Roligast var det när fodret regnade ner, fiskarna fick fnatt, det såg ut som sjön kokade.
Några år senare hände någon liten olycka på odlingen, en bassäng pajade. en mängd laxar rymde och det förändrade familjefisket. Näten som vi lade ut varje kväll, som vanligtvis var fyllda av små beniga abborrar och ibland någon gulnad gädda, nu hände det titt och tätt att vi hade lax i näten. Gigantiska bjässar. Vid sidan av sina taniga kompisar. Vi såg dem redan därnere i djupet, glittrande och skimrande när vi drog upp dem mot ytan. Vid sidan av sina taniga kompisar såg de nästan overkliga ut, de lyste som i neonfärger, såg ut som mutationer. Vi blev osäkra -- kunde man äta dom eller var de radioaktiva?
Äta, avgjorde pappa. Han rensade alltid fiskarna nere vid vatten omedelbart, för han tänkte på fiskarnas väl och ve, de ska inte ligga och lida i en hink. Men där tog pappas omsorg slut, för sen drev han obehindrat en kniv rakt in i huvudet på en efter en, och det knakade och fiskarnas ögon bågnade och de började rycka och kränga innan de dog. "Det är bara reflexer", ropade pappa för att göra oss barn lite mindre ängsliga för brutaliteten i det hela. "De känner ingenting", skrek han samtidigt som han tog fram nästa fisk.
Pappa ska väl inte lastas för den saken, han upprepade bara det som hans pappa i sin tur ropat till honom vid någon karelsk insjö i slutet av 1920-talet
Kanske är det därför jag inte kan blunda när jag nu i veckan läser om de norska laxodlingarna . Var försiktiga, säger de, ät inte odlad lax mer än ett par gånger om året. Odlandet är inte hållbart. Var sjätte lax i odlingarna dör i förtid. Men ännu värre, tiotals miljoner så kallade putsarfiskar sätts ner i odlingarna. Deras enda funktion är att bekämpa laxlusen. När de gjort sitt jobb dör de. Förra året sattes 34 miljoner putsarfiskar ner i norska odlingar. Inom kort var alla döda.
Denna industriella masslakt. Det är så äckligt att en ras förbrukas för att producera en ny. Jag kände när jag läste detta att jag aldrig mer skulle äta en odlad norsk lax.
I butiken fanns ett tiotal laxprodukter, alla av norskt ursprung, från norska odlingar.
Så i dag fick det bli kyckling! På hemvägen kom jag att tänka på alla dessa arma djur som aldrig får se dagsljuset. Som unga transporteras de till slakt, ofta svårt skadade. En del hängs upp i fötterna, doppas i strömförande vatten, gasas med koldioxid, plockas isär och styckas och hamnar i en färggrann kartong i kassen som jag nu bär på på väg hem.
Alex Schulman, krönikör DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar