söndag 24 mars 2024

DEN FÖRSTA LÄSEBOKEN



En dag under förra veckan rensades bokhyllorna hemma hos bloggredaktören. Många bärkassar blev det som fylldes med böcker och som bars upp på vinden, där de ställdes tillsammans med andra kassar med böcker som rensats ut tidigare.
Att rensa en bokhylla kan vara svårt, i varje fall känslomässigt.
Dels handlar det om ett avskedstagande från kära gamla vänner som vi fortfarande minns, men lika ofta kan man konstatera att man bara har läst kanske hälften av alla böcker man har i hyllorna.
Men det händer ibland, men inte särskilt ofta,  att man kan hitta en raritet också.. Den här gången hittade vi ett ganska välhållet exemplar av Folkskolans första läsebok, "Sörgården" av Anna Maria Roos, utgiven av Bonniers förlag 1913. På en förtext kunde man läsa att boken tryckts i en miljon exemplar.
I boken ingår flera kortare berättelser, bland annat några av Aisopos fabler. Ofta är det räven som är den listige och björnen den som blir lurad. Fabeln om hur björnen fick sin korta svans har berättats för barn i alla tider (se bilden). I Sörgården finns en fabel om hur det gick när räven och björnen skulle ha ett jordbruk ihop. Vi ska återge den fabeln här.



NÄR RÄVEN OCH BJÖRNEN HADE JORDBRUK.
En gång kommo räven och björnen överens om att ha jordbruk tillsammans. De plöjde upp ett stycke jord, och där satte de rovor och potatis. När det led mot hösten, sade räven en dag: " Ja, nu blir det snart att dela på, så att den ene får det, som är ovan jord, den andra det, som är under jord. Det som är ovan jord, det är grönt och grant, det ser vi ju. Hurudant det är som är under jord vet vi inte. Men jag ska i alla fall ta den delen på min lott."
 Björnen tyckte att det var snällt och beskedligt av räven. Och så tog han hem blasten och var helt belåten. Men efter några daga hade blasten svartnat. Räven åter hade så mycket rovor och potatis  att han kunde leva på det hela vintern. Då vart björnen misslynt och sa: "Nästa gång ska jag inte låta narra mig". 
Våren därpå sade räven: "Nu tycker jag vi skulle så råg,  för det är bra att skifta med det man odlar". Ja, så sådde de råg. När hösten kom sade björnen:"Nu vill jag ha det som är under jorden".
"Det få du så gärna", sade räven, "ja du ska till och med få nedre delen av det som är ovan jord. Jag ska bara ta själva de små kornen i toppen". Det tyckte nu björnen var snällt och beskedlig av räven.
När de sedan skulle dela och räven få sina små korn, så måste ju björnen hjälpa till med tröskningen. Han tog en tung slaga och räven en liten  pinne. Så att vem som tröskade det mesta, det kan man ju förstå. Emellertid drog björnen hemåt med både rötter och halm och sådor och tyckte att den gången hade han då fått riktigt mycket. Men när han fick se det vita mjölet och de kakor, som räven bakat därav, då tyckte han nog, att han blivit lurad den gången också.

Huruvida denna fabel är skriven av Aisopos eller från senare datum är inte känt.






  








   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar