Det klagas ofta på världens USA-fixering. Att vi är så pinsamt amerikaniserade. Och visst, det är korrekt. Men det beror faktiskt på att USA är världens ledande supermakt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Det som sker där får enorma konsekvenser för alla. Fortfarande.
Därför angår det oss att amerikansk politik mest av allt liknar en brinnande cirkus. Det angår oss att pyromanen heter Donald Trump, och att han inte bryr sig om gammalmodigheter som "hederlighet" och "sanning". Han härskar genom vrede; en enkel, och rak, och smittsam känsla, det är lätt att gripas och dras med.
Men nu är det kanske slut med det. Trumps taktik från 2016 fungerar inte längre. En ny motståndare, Kamala Harris, har gjort entré. Och vet ni? Det känns riktigt bra.
För USA fortsätter att vara ett polariserat och sönderslitet land. Många av dem som grävt sig alltför djupt ned i skyttegravarna lär aldrig komma upp därifrån så länge de lever.
Men utvecklingen går att bryta, det har Kamala Harris på kort tid visat. Hon fattar att det inte är någon mening att agera förnuftig faktagranskare, för när man väl påtalat en lögn, har Donald Trump redan hittat på tre till. Och indignerat darr på rösten och anklagelser om fascism? Sådant bekommer honom inte det minsta.
Vad Kamala Harris - och hennes stab - i stället gör är att skruva ned tonläget, skrocka och i lätt ton konstatera att han är "weird", konstig, knäpp. Det är en effektiv kritik gentemot en fåfäng skrytmåns som han, samtidigt som den är svår för honom att komma åt och argumentera emot.
Men det allra bästa är att den blottlägger svagheten med hans strategi. Han eldar under folkets vrede. Och det är inte roligt att ständigt vara arg. Det är dränerande.
Att det nu kommer någon som erbjuder gemenskap i ett gott skratt är i sig inte tillräckligt. Men det är något. En ny anda, ett subtilt skifte.
Underlag: Lisa Magnusson, ledarskribent DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar