SVENSKARNA HAR ALDRIG HAFT SÅ MYCKET FRITID.
Det pågår en livlig debatt om arbete och arbetslivets villkor i Sverige. Många upplever att vi arbetar mer än någonsin tidigare, och att detta leder till ökade stressnivåer och försämrad livskvalitet. Denna oro har gett upphov till en önskan hos många att kunna arbeta mindre och ha mer tid för återhämtning. Socialdemokraternas förslag att sänka den normala veckoarbetstiden från 40 timmar till 35, är ett direkt svar på detta.
Men i själva verket arbetar svenskarna mindre än någonsin tidigare. Det räcker med en enkel överslagsberäkning för att konstatera detta. Om man arbetar 8 timmar per dag, 5 dagar i veckan och 47 veckor om året, utgör det en relativt liten del av vår tid. Dessutom försvinner tid för föräldraledighet, arbetslöshet och olika helgdagar under året. Räknar man dessutom in att vi bara arbetar under drygt halva vårt liv - på grund av utbildning och pension - så landar vi på att vi ägnar mindre än tio procent av vårt liv åt lönearbete.
Andelen har dessutom minskat över tid. Främst för att vi utbildar oss i flera år innan vi börjar arbeta och lever allt längre och friskare liv också sedan vi slutat. Arbetslivet har krympt i båda ändar.
Sedan 1970 har medellivslängden ökat betydligt i Sverige, från 72 år för män och 77 år för kvinnor till 82 respektive 85 år. Pensionsåldern har i jämförelse legat i stort sett still. Samtidigt är genomsnittsåldern för en kandidatexamen i Sverige 28 år, vilket är bland de högsta i OECD. Vi börjar alltså arbeta senare och är lediga längre efter pensioneringen. Till detta kommer allt längre semester och utbyggd föräldraledighet.
Resultatet av allt detta summerades i en statlig utredning från 2012.
Den visade att livsarbetstiden minskat markant sedan 1970-talet för män - när utredningen publicerades arbetade män mindre än tio procent av sina liv. Kvinnor arbetade sju procent av sina liv, med en något mindre minskning över tid vilket förklaras av att kvinnors arbete flyttat från hemmen till arbetsmarknaden.
Sverige är dessutom ett av de länder i OECD där befolkningen arbetar minst antal timmar per år - endast i fem länder arbetar man mindre.
Trots dessa fakta föreslår socialdemokraterna en lagstadgad arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka, med argumentet att vi arbetar för mycket. De hävdar att ingenting hänt sedan dagens normalarbetsvecka om 40 timmar fastställdes 1973. Men detta är missvisande.
Anledningen till att arbetsveckan för många på arbetsmarknaden inte har kortats ytterligare sedan 1973 är att facken prioriterat andra frågor som rätten till heltid, löneökningar och anställningstrygghet. Om dessa prioriteringar ska omvärderas, bör det göras i förhandlingar mellan parterna, inte genom politiska beslut.
Problemet med arbetstidsförkortning är dess trubbighet. Den tar inte hänsyn till de skilda behov och förutsättningar som finns på en alltmer diversifierad arbetsmarknad. Den sorts stelbenta reglering som en generell arbetstidsförkortning innebär - såsom en standardiserad arbetsvecka, övertidstak, ob-tillägg - riskerar att bli en tvångströja snarare än ett stöd för både arbetsgivare och arbetstagare. Det är en modell som kanske fungerade när arbetsmarknaden var mer enhetlig, men som nu är föråldrad och otillräcklig.
Tillväxt och produktivitetsutveckling har varit avgörande för att vi i dag kan arbeta mindre och ändå upprätthålla en hög levnadsstandard. Det är bara när resurserna växer och vi får det bättre som möjligheten uppstår att ta ut vinsten i mer ledighet.
Underlag: John Norell, SvD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar