torsdag 25 februari 2021

DEN SAGOLIKA FÅGELSJÖN


.




Lättast når man Tåkern vid komministergården i Väversunda. Den ryktbara fågelsjön bör 
helst besökas om våren, då inget lövverk ännu skymmer utsikten, fjolårsvassarna alltjämt står knallgula mot det blå vattnet och strandängarna alltjämt är våta och gyttjiga. Lärkorna kvittrar då överallt över slätten, det lyser vitt av simmande svanar i kanalerna mellan vassfälten, måsarna vandrar på alla åkrar bakom de plöjande böndernas traktorer och flockar av brunaktiga gäss betar i det nyuppkomna gräset på kärrmarkerna. En och annan kråka vandrar på vägkanten och lyfter makligt med tunga vingslag när människan nalkas.

Detta är  allt vad den fåkunnige ser. Fågelkännaren nöjer sig ingalunda med så litet. Hänsynsfull som han är står han alldeles stilla i strandängens smältvatten som sakta sipprar in i stövlarna, och det faller honom inte in att låna en båt och bege sig ut i fågelparadiset, ty han vet att där häckar bland andra den skygga vassruggaren som nyss är återkommen från sina vintervisten i Zimbabwe. Det är inte alls nödvändigt att staka dit ut och störa, ty det vana örat särskiljer lätt de olika lockropen. Rosslan, mässlan och klyknäbbade kvisslan låter höra sina anmärkningsvärda sissningar i buskvegetationen på de små öarna, under det att knaggsoppingen och nejontrasten flyger av och an i den översvämmade björkskogen vid sjöns sydvästra strand i väntan på sina honor, som anländer först i oktober. Svarthövdade tullkryparen, den älskligaste av alla vårt lands bälingar, spelar sitt vemodiga kjyck-hjyck-kjyck ur ett bestånd av luddpaluster helt nära.
Dess nära släkting ärtkryparen kan inte vara långt borta. Även flera av vadarfåglarna har kommit. Fornpiparen, ladupiparen och den egendomliga söderpiparen är redan i färd med bosättningsbestyren, dubbelpiparen piper sitt dubbla pritt-pritt i en vassrand utanför kyrkogårdsmuren, och sumpskvättan ligger redan på ägg, övergiven av sin make vilken ensam av Nordens alla flyttfåglar vägrar att lämna Egypten i onödan.


Också rödbrusan. korvbräckan, mäsksötingen, middagsbrusan, kurrhanen, väderknarren och den sällsynta knorpan hälsar våren.
Från trakten av Rök söder om sjön hörs den lilla livliga rökpiparens typiska dia-dia-hitzi-äh-äh. Till utseendet förväxlas den ofta med bulfinken; den senare är dock brun på övre vingtäckarna, varjämte den har en röd kvadrat på undergumpen. Det sistnämnda är även fallet med bredstjärtade struttan, men denna har rosenfjädrarna helt blå. En  tredje fågel i denna grupp är vipsärlan, som in te alls är någon särla, utan närmast torde höra till filfinkarna. Från dessa skiljer den sig dock genom sitt dåliga levnadssätt och sina bleka stjärtpennor. Lätet är ett utdraget glyh-krrr.
Endast efter mycket tålamod är det möjligt att få syn på flertalet av de nu nämnda vårfåglarna, endast sällan lämnar de sina gömställen ute i sjön och kommer inom räckhåll för kikaren. Vida lättare är det att få syn på simfåglarna, Svanarna simmar fullt synliga på det öppna vattnet, och man urskiljer genast både vrålsvan och gnölsvan förutom några enstaka exemplar av den gröna pepparsvanen, som endast gästar vårt land i förbifarten men knappast torde häcka här. måsarna visar heller ingen skygghet där de flyger över Renstads vassar på spaning efter något ätbart.
Utom den jämförelsevis vanliga sillpullan finns här så sällsynta arter som hasselmåsen, zinkmåsen, falumåsen och Svenska Lloyds mås.

Endast den som själv har besökt Tåkern om våren kan göra sig en föreställning om rikedomen av dess fågelliv. Här förekommer inte endast vår inhemska faunas fåglar, ty sällsynta gäster som fikonsångaren och väsgölingen förirrar sig tämligen ofta hit.
Det är sådant som gör fågelkännarens liv så avundsvärt.

Ur "Sagor" av Alf Henrikson



















 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar