Kinas repression mot den uiguriska befolkningen väcker internationell vrede. Vittnen berättar om hjärntvätt, våldtäkter, slavarbete och tortyr. Alla intellektuella har fängslats och försvunnit. Bland det sista den avgående amerikanske utrikesministern Mike Pompeo gjorde var att anklaga Kina för folkmord på den muslimska folkgruppen uigurerna. Antony Blinken, Pompeos efterträdare i Biden-administrationen, höll med. Äntligen kallar ett av världens mäktigaste länder Kinas förfarande i den västliga delrepubliken Xinjiang (Östturkestan) för vad det faktiskt är, ett allt mer framgångsrikt försök att utrota inte bara uigurisk tradition, ett språk, en kultur, utan också de människor som genom sin blotta existens bär upp denna kultur.
Att den kinesiska staten driver så kallade "omskolningsläger" i Xingjiang har varit känt sedan 2017. I dessa läger, enligt en australiensisk rapport, sitter en miljon människor fängslade. De som lyckats ta sig därifrån vittnar om tvångssteriliseringar, våldtäkter, slavarbete och tortyr och om konstant hjärntvätt i form av obligatoriska studier av kommunistpartiets propagandamateriel.
Hur många uigurer som dött i lägren eller fängelser, och av vad, är omöjligt att veta. Vittnesmålen antyder att det knappast är ovanligt, i synnerhet inte om man tillhör de yrkeskårer som Kina uppfattar som särskilt farliga, författare, akademiker, lärare, musiker och andra som verkar för det uigiriska språkets och kulturens livskraft. Ur Kinas perspektiv är det oacceptabelt med kulturyttringar som pekar på att uigurerna har en egen och självständig historia. Det är likställt med terrorism. Ändå hävdas det att Kina är en mångkulturell stat.
På sistone tycks Kina dessutom ha skruvat upp övervakningen av uigurer bosatta i utlandet. Förra året kom rapporter om massarresteringar , med Erdogans hjälp, i Istambul. Uigurer i Sverige och andra länder har berättat om trakasserier från kinesiska myndigheter. Övriga världen borde inte bara betrakta folkmorden som ett inrikespolitiskt problem. Gör man det? Eller är det viktigare att handeln med Kina fortsätter att gå som tåget?
Runt Xianjiang har bland andra Coca Cola, Volkswagen, Nike och Calvin Klein stora fabriker. Runt dem ligger läger efter läger. Det ser ut som på den polska landsbygden på 40-talet. Skillnaden är, för att citera den judiska människorättsaktivisten Mia Hansenson-Gross, att den här gången finns det faktiskt tid att reagera.
Underlag: Rebecka Kärde, DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar