DN:s korrespondent i Moskva Anna-Lena Laurén har bevittnat några ryska rättegångar och konstaterar att de oftast inte går att följa med i. Det beror på att ryska statliga tjänstemän har lärt sig att tala obegripligt för att dölja att de ljuger.
Hon fick följa tisdagens rättegång mot oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Under flera timmar fick hon åhöra det värsta struntprat man kan tänka sig. En kapten Aleksandr Jarmolin från den ryska fängelsemyndigheten försökte förklara varför en person som blivit förgiftad av nervgift och ligger i koma bryter mot lagen om han inte anmäler sig för myndigheterna.
Varje människa utrustad med sunt förnuft förstår naturligtvis att detta är omöjligt. Det förstod även kapten Jarmolin. Men hade fått ett uppdrag, och han gjorde så gott han förmådde. DN-korrespondenten berättar att han lät som en gammal grammofonskiva som har hakat upp sig. Den här förmågan, menar hon, är ett arv från kommunismen, förmågan att rada ord efter varandra utan varje logiskt sammanhang. Under sovjetdiktaturen kunde tjänstemännens liv hänga på förmågan att tala utan att säga något. Att fylla varje samtal med en störtflod av irrelevanta detaljer och oväsentligheter. Att trötta ut motståndaren genom att oupphörligen tala, tala och tala utan att säga en enda meningsfull sats. Att ljuga lika naturligt som man köper en limpa i affären.
Förljugenheten var en pelare i det sovjetiska systemet. Det är det även i Putins system. Den som arbetar inom det ryska rättsväsendet måste lära sig att bortse från det rimliga.
Anna-Lena Laurén hade också bevittnat rättegången mot människorättsorganisationen Memorials aktivist Ojub Titijev i Groznyj 2018. Den rättegången var lika fingerad som den mot Navalnyj. Polischefen som skulle bevisa att Titijev hade haft droger i sin bil var lika obegriplig - och samtidigt nästan rörande tafatt - som kapten Jarmolin.
Även tjänstemän inom Putins system är nämligen människor. De har förmåga att känna skam, även om detta kan vara svårt att tro vid första anblicken. Någon annan förklaring kan inte finnas till varför de gör allt för att ingen skall höra vad de säger. Medan Navalnyj talade tydligt och klart från sin glasbur mumlade Jarmolin bakom sitt munskydd. Medan Navalnyj tittade ut över hela salen medan han pratade stirrade Jarmolin ner i bordet. Navalnyjs advokater glömde aldrig att sätta på mikrofonen och talade högt och tydligt så att deras ord fyllde salen. Jarmolins röst var så svag att orden inte gick att uppfatta och upprepade gånger lät han bli att sätta på mikrofonen. Om kapten Jarmolin fått bestämma hade rättegången aldrig blivit av. Det var uppenbart att han visste att han ljög, och han skämdes. Anna-Lena Laurén frågade en rysk kollega som satt på samma bänk om hon hörde vad Jarmolin sade. "Nej", svarade hon,"den ende som går att förstå är Navalnyj".
Underlag: Anna-Lena Laurén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar