Det är ett nytt läge som kräver en ny analys, slog statsminister Magdalena Andersson fast i "30 minuter" härom veckan. Den är partierna i riksdagen i full färd med att göra, "på precis samma sätt som i Finland". Slutsatsen kan mycket väl bli att Sverige bör gå med i Nato.
Det är ett dramatiskt skifte. Så sent som tisdagen efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina avfärdade Magdalena Andersson ett svenskt medlemskap. Utrikesminister Ann Linde underströk i sin tur i mitten på mars att den nya säkerhetspolitiska analysen som riksdagspartierna skulle göra inte var "någon Natoutredning".
Att S nu har öppnat dörren till försvarsalliansen är välkommet. Men att vi tar oss an frågan på samma sätt som vårt östra grannland stämmer dessvärre inte.
I Helsingfors stod det efter att Vladimir Putin inlett sitt anfallskrig omedelbart klart att förhållandet till Nato behövde omprövas. Regeringen började genast jobba på en ny säkerhetspolitisk analys. Att diskussionen i Sverige kom igång beror till stor del på att Finland gick före.
Dörrarna till Nato står öppna, nu måste vi bestämma oss, slog statsminister Sanna Marin fast förra helgen. Alla signaler tyder på att Finland tänker kliva in. Tidningen Iltalehti rapporterade i torsdags att tidsplanen för en ansökan håller på att spikas.
Den finländska regeringen har heller inte bara tillsatt en grupp för att analysera säkerhetspolitiken. Den sonderar aktivt ett medlemskap.
Sanna Marin har varit på besök i Tallinn och Berlin, utrikesminister Pekka Haavisto i Turkiet, försvarsminister Antti Kaikkonen har träffat sin amerikanske motsvarighet. President Sauli Niinistö har pratat med både Joe Biden och Boris Johnson.
Det är klokt. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har flera gånger upprepat att Finland (och Sverige) uppfyller de formella kraven för att gå med. Men en ansökan måste också klubbas av medlemmarnas parlament, det handlar om 30 stycken.
Hur lång tid kan den processen ta? Påverkas den av kriget i Ukraina? Vilka säkerhetsgarantier kan ges under tiden? Det är relevanta frågor för den som överväger att ansöka.
Det finska arbetet har också andra fördelar.
Marin är socialdemokrat, Haavisto miljöpartist, Kaikkonen centerpartist. Niinistö är som president partilös, men har sin bakgrund i Samlingspartiet, motsvarighet till svenska Moderaterna. När det är dags att dra slutsatser lär samsynen över partigränserna vara stor, förankringen redan avklarad. Det kommer att gå snabbt att agera.
I Sverige då? Magdalena Andersson och Ulf Kristersson åkte förvisso på Natoövning tillsammans i slutet på mars.. Men i samma veva slog M fast att partiet är berett att strunta i vad S tycker om Nato vid en eventuell valvinst och lanserar ett eget datum för en ansökan.
I senaste avsnittet av Expressens podd "Politikrummet" berättar reportern Tomas Nordenskiöld om hur S företrädare gnuggade händerna över utspelet: i säkerhetspolitiken ska man inte solospela, M-ledaren gjorde bort sig.
Som om det handlade om att plocka inrikespolitiska poäng, inte om att fatta de viktigaste säkerhetspolitiska besluten sedan andra världskriget.
Här i Sverige ska den säkerhetspolitiska analysen vara klar senast sista maj. I vårt grannland presenteras den redan till påsk - ett beslut ska enligt Iltalehti sedan fattas i början av maj. Det lär i så fall lämna ett mycket stort avtryck i våra slutsatser.
Finland är ett Sverige för vuxna, konstaterade den här ledarsidan häromveckan, med hänvisning till landets militära och civila beredskap, förmåga att ta hand om sig själv och inte, som ett barn, bara lita till andra. Den bedömningen får också sägas gälla i Natofrågan.
Det är tur att vi har någon att hålla i handen.
Underlag: Ledarsidan DN, 11 april
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar