"Vi har inlett en kamp av metafysisk snarare än fysisk betydelse", sade ryskortodoxe patriarken Kirill (ovan) nyligen apropå invasionen av Ukraina. Idén om kriget som Messias kamp mot västvärldens Antikrist präglar tänkandet hos stora delar av den ryska eliten.
I samband med Sovjetunionens upplösning 1991 var hoppet stort i både Ryssland och Väst att landet skulle gå en demokratisk väg och införlivas i den liberala världen ekonomiskt, politiskt, ideologiskt och kulturellt. Som störst var hoppet under perestrojkan och på 90-talet. Men samtidigt som en sådan progressiv utveckling ägde rum sågs en parallell process ta form i den ryska kulturen. Den bestod av nostalgi efter det förlorade Sovjetimperiet och drömmar om revansch, ett sentiment som spreds och växte sig starkare först inom vissa intellektuella kretsar och därefter inom populärkulturen.
En ny stormaktsdoktrin började ta form redan i början av 90-talet under Jeltsins tid vid makten. I Putins Ryssland har den vidareutvecklats av ett flertal konservativa tankesmedjor och fått bred spridning i kulturen genom filmer, böcker, musik och även mode.
Denna doktrin skiljer sig från tidigare imperieprojekt med mål som expansion och erövring av nya territorier. Den nya postsovjetiska ryska imperialismen är i stället revanschistisk och strävar efter att återta imperiets förlorade delar.
Det finns ett betydande element av ortodox kristendom i denna nya inriktning och man kan se hur denna och teologi politiserats och använts av makten för att legitimera anspråken på ortodoxt kristna territorier som vid annekteringen av Krim 2014 och vid invasionen av Ukraina. Detta bygger på en idé om ett ortodoxt imperium som inte är helt förrän det förenar sina tre beståndsdelar - de tre ortodoxa länderna Ryssland, Belarus och Ukraina som historiskt varit en del av det gamla ryska imperiet. En återerövring av de katolska och protestantiska länder som vid olika tidpunkter i historien införlivats i antingen Ryska imperiet eller Sovjetunionen (Polen, Finland och de baltiska staterna) är inte aktuell i denna nya stormaktsdoktrin.
Med andra ord menar de konservativa ideologerna att Ryssland måste vara imperium för att kunna agera som hindret mot Antikrist och hans bundsförvanter, tidigare exempelvis Napoleon och Hitler, i dag USA och Nato. Men att hålla Antikrist stången kan också innebära att själv anfalla, men Ryssland försvarar sig alltid även om det ser som att de anfaller.
Konservatism och kyrklighet förknippas vanligtvis inte med modernitet, innovation och framsteg. Men i Ryssland har den nykonservativa rörelsen tagit fram ett postsekulärt koncept där den ortodoxa tron och kärnvapen ses som likvärdiga och nödvändiga sköldar mot Antikrist och dess agenter. Detta koncept går under namnet atomortodoxi och fick stor spridning i ryska media 2007 då Egor Kholmogorov (regimtrogen journalist) publicerade en artikel om Putin och atomortodoxi. Där påstår han att moderniseringen av försvarsmakten inte bara är en säkerhetsfråga, utan även en andlig fråga och att den militära upprustningen är Rysslands eskatologiska strategi. Denna strategi, menar Kholmogorov, spelar en lika viktig roll i bevarandet av landets suveränitet som politiken och försvarsmakten.
Både Putin och patriarken Kirill har båda i en rad uttalanden dragit tydliga paralleller mellan två sköldar som skall hjälpa Ryssland förbli stormakt och stå emot alla attacker, såväl ideologiska som militära. De kallar det en Guds försyn att atombomben utvecklades just i Sarovklostret och tolkar kärnvapenprogrammet i termer av symfoni mellan den
gudomliga och det världsliga skölden som skall bevara Ryssland och mänskligheten.
Föreställningen om Ryssland som hindret eller skölden som bevarar Europa och hela mänskligheten från Antikrist har djup förankring i den ryska historien och kulturen och utgör en viktig beståndsdel i den nationella självbilden. En berättelse om andra världskriget som särskilt omhuldas av ryska makthavare är det om det ryska folket som till priset av enorma umbäranden räddar den civiliserade världen från nazismens kaos.
Underlaget för denna blogg är en krönika(delar) i SvD av Maria Engström, professor i ryska vid Uppsala universitet. Hela krönikan har framtagits av Toröredaktionen.
Maria Engström är programsamordnare vid Uppsala universitet för Masterprogrammet i ryska språket i internationella relationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar