Det är bra att ärkebiskop Antje Jackelén, i söndagens Aftonbladet, uppmanar oss att be. Det är precis vad hon i sitt ämbete kan och ska göra. Men däremot bör hon avhålla sig från politiska frågor som hon inte begriper, ett exempel finns redovisat i föregående blogg. Hon ger där märkliga synpunkter på konkurrensen mellan gruvnäringen och samekulturen i norr. Sin vana trogen delar hon även i Aftonbladet ut ett par politiska örfilar, den här gången gäller det bön.
Vi ska inte bara be för, eller på olika sätt bistå, dom som är på flykt från och i Ukraina. Som om det fanns en motsättning mellan att hjälpa krigets offer i Ukraina och offren för våld och ondska i andra delar av världen, uppmanar hon oss i stället att "se bortom det eurocentriska" och minnas "hunger på Afrikas horn, förtryck i Myanmar, mord på människorättsförsvarare i Colombia".
För att vara företrädare för ett kristet samfund är ärkebiskopens syn på nåd besvärande matematisk. Den tycks plötsligt ändlig och vi uppmanas att hushålla med den som om den annars riskerar slösas på fel ställe. Det liknar vänsterns ransoneringslogik och ekonomiska teorier. När allt är ett nollsummespel kan människan bara få det bättre genom omfördelning och hushållning. Den enes bröd blir den andres död. Enligt det synsättet betyder bön om nåd för Ukrainas barn mindre nåd för barnen på Afrikas horn.
För oss som enligt kristen tro definierar nåd som något oändligt och villkorslöst framstår Jackeléns utilitaristiska världsbild som lika märklig som obehaglig. I stället för att vara en av civilsamhällets starkaste röster blir hennes text en samtidspolitisk positionsmarkering.
Ärkebiskopen hinner med ett "dessutom betyder krig miljöförstöring" och ger även råd om hur vi ska hantera nyhetsläget. "Det är viktigt att lyssna på trovärdig nyhetsförmedling och avstå från doomsday scrolling - att ständigt och nästan tvångsmässigt bläddra igenom flödet i mobilen´."
Här bockas alla punkter av för att säkra ett slags neutral position. Men även med detta misslyckas ärkebiskopen.
För att vara en kyrklig företrädare är det märkligt att Jackelén manar oss att titta bort från det grymma och onda. Den kristna kyrkans uppdrag är snarare att våga se verkligheten sådan den är, inte slå ner blicken eller vika undan, utan stå stadigt. Det kräver en fast ledning som är fast förankrad i en övertygelse om att sanning och rättfärdighet skall segra. Man må vara rädd men aldrig feg.
Underlag: Toröredaktionen och Maria Ludvigsson SvD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar