En av världens rikaste män är på väg att göra Twitter till sitt. Samtidigt klubbar EU-parlamentet igenom ny lagstiftning med avsikt att städa upp rejält i vad europaparlamentarikern Arba Kokalari (M) kallar "den digitala vilda västern".
Metaforen är träffsäker. I internets begynnelse rådde nybyggaranda. Drömmen om en liberal frizon hägrade. En mötesplats bortom stater och regleringar skulle skapas där idéeer fritt kunde utbytas och de fysiska gränserna för mänskliga interaktioner suddas ut. Gräsrotsrörelser och ett starkt antietablissemangsideal dominerade.
Händelserna i veckan markerar det definitiva slutet på denna eran. Elon Musk utropar sig gärna till
yttrandefrihetsrebell men kom ett par decennier för sent till festen.
Att hans bidrag till dragkampen om internets frihet var att punga ut med 44 miljarder dollar för att ta kontroll över en hel plattform säger väl det mesta om tillståndet.
För avsaknaden av regleringar ledde inte bara till villkorslös frihet utan också en osund maktkoncentration. Ett fåtal företag har utvecklat tjänster som växt sig så stora att de blivit en del av vår samhälleliga infrastruktur. Med sina produkter sätter Facebook, Instagram och Snapchat ramarna för hur vi kommunicerar mot varandra.
Det är i sig inget dåligt, tjänsterna är oftast uppskattade. Men lagstiftningen har inte hängt med. Okunskap i parlamentariska församlingar och intensiv lobbyism har gjort att företagen har fått styra och ställa över gränserna för yttrandefriheten, konkurrensförhållanden och hur personlig data kunnat delas och användas.
Nu har både USA och EU skakat av sig naiviteten kring att låta nätjättarna reglera sig själva. Kort efter att Musks bud på Twitter offentliggjordes höjde både Vita huset och EU-kommissionen ett varningens finger: "Det är inte dina regler som kommer att gälla här", sade EU-kommissionären Thierry Breton och refererade till Digital services act, lagen som klubbades igenom förra veckan. Tydligheten är efterlängtad. Debatten om yttrandefrihet och användarintegritet har i hög utsträckning fokuserat på hur och var gränserna ska dras, men inte av vem.
Att staten behöver ta större ansvar för att utforma gemensamma spelregler på internet är inte konstigare än att vi har en lagstiftning som reglerar företagens villkor - och samtidigt låter dem verka fritt inom lagens råmärken.
Någon seger för det fria internet är det inte, men ett nödvändigt ont för att försvara dess ursprungsidé.
Underlag: Emma Hoen Bustos, ledarskribemt DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar