BO SETTERLIND - HOVPOETEN

I början av sin karriär framstod Bo Setterlind (1923 - 1991) för publiken som hovpoeten i barret och slängkappa - huvudpersonen i otaliga massmediala jippon. Denna framtoning hindrade många att uppfatta allvaret och upptäcka den djupsinnige, geniale skalden bakom PR-upptågen. En våldsam produktivitet har också tidvis gjort det svårt att finna de verkliga pärlorna. Men de finns och de är många.

I "Döden tänkte jag mig så" knyter han an till psalmtraditionen på ett personligt sätt i en av de mest älskade dikterna i den svenska litteraturen. Den rena och friska tonen och motivets naiva troskyldighet har fått många att uppfatta döden på ett mjukare och mindre ångestladdat sätt.

Dikten har det som kännetecknar all verkligt stor dikt - den hjälper oss att leva och den hjälper oss att dö.

Det gick en gammal odalman

och sjöng på åkerjorden.

Han bar en frökorg i sin hand

och strödde mellan orden

för livets början och livets slut

sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.

Det var den sista dagens morgon.

Jag stod som harens unge, när han kom.

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen

och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.

Underlag: "Ordens musik", sammanställt av Göran Hassler