NATOPROCESSEN

 SVERIGES HANTERING AV NATOPROCESSEN ÄR HELT MAKALÖST OSKICKLIG.

Sveriges regering ser ut att ha drabbats av panik. Det är allvar nu, säger statsministern. För vår nationella säkerhetspolitik skulle inget vara viktigare än att tillsammans med Finland så fort som möjligt bli medlem av Nato.

Formellt måste Natos alla medlemmar - inklusive Turkiet (och Ungern) - ge sitt "ja" till Sverige. Men Turkiet säger just nu "nej" och Ungern "ja, fast inte just nu".

Dock är detta just formalia. I praktiken är Sverige redan medlem; vår ansökan från i våras - också den panikartad - bekräftade vad som länge varit en offentlig hemlighet: under täckmantel av neutraliteten har Sverige och Nato under årtionden haft ett mycket nära samarbete som gjort vår neutralitet till ett alltmer tunnslitet och genomskinligt hölje.

Med Turkiet som undantag uppträder därför resten av Nato som om vi redan var med: vi deltar i det interna samarbetet, satsar på försvaret för att möta Natos krav på större militär kapacitet och samordning, ritar om vår strategiska karta och planerar för operativa insatser i till exempel Baltikum. Ty Nato är inte bara ett skydd för oss utan kräver att vi är med och skyddar andra. Samtidigt har USA och Storbritannien lovat komma till vårt försvar under övergångsperioden fram till det fulla medlemskapet som alla vet - också Turkiet - bokstavligen bara är en tidsfråga.

Fast sannolikheten för ett ryskt angrepp mot Sverige innan dess får anses som obefintlig. Varför då denna nervösa, nästan hysteriska brådska?

Turkiet kommer från en helt annan politisk kultur. På UD, en av våra få institutioner med internationell kompetens, vet man det säkert, men Natofrågan tycks från första början ha gjorts till en chefsak - både Magdalena Anderssons och Ulf Kristerssons regeringar ville brösta sig med att ha fört in landet i Nato och kan ha kört över professionell kunskap om Turkiet.

Och när det blev strul har man försökt lösa det med bilaterala förhandlingar. Allt förgäves. I turkisk politik ges ingenting bort gratis - inte ens ett formellt litet "ja". Allt har ett pris. Och vad får jag i gengäld? Som om man aldrig varit i en basar har Sverige valhänt och ängsligt börjat diskutera ett pris.

Det har lett till det ena turkiska skamkravet efter det andra, och när något till del uppfyllts, gett upphov till nya ännu skamligare.

Men turkarna vet förstås hur den svenska demokratin fungerar, något som i sammanhanget är dem fullständigt likgiltigt. Deras enda intresse är att få Sverige att betala ett så högt pris som möjligt för ett turkiskt "ja". Och skulle Sverige acceptera, ändrar eller dubblar vi priset i morgon. Men vi var ju överens?  Ja, men det var i går. I dag är en ny dag. Viktigare än en överenskommelse är att hålla Sverige kvar på halstret så länge som möjligt.

Denna köpslagan handlar inte ens om oss. Turkiet är en regional stormakt, mitt uppe i flera krig, upptagen av maktpolitiska spel på flera bräden samtidigt. Turkiets utrikespolitik är på riktigt, inte som den svenska i ett slags torrdocka. Av Turkiets olika bräden är det svenska dessutom oviktigt, som en skänk eller ett bondeoffer att användas på en större bräda. Allt hänger ihop. Genom att plåga och utpressa Sverige får han Putins gillande eller - ännu viktigare - sätta press på USA att leverera nya stridsflygplan. Erdogan vill också visa handlingskraft inför de turkiska valen i vår.

Bränningen av Koranen, som ju retat upp många inom den muslimska världen, var en ovanligt korkad handling vid den här tidpunkten. Men när känslorna svalnat påverkar den knappast de svensk-turkiska relationerna så mycket. Någon får berätta för Erdogan att vi är på väg att få en ny partiledare med turkiskt pass, om det nu kan påverka relationerna.

Innan USA sätter ner foten och bromsar Turkiet måste man inom alliansen göra klart att Turkiets agerande inte är ett internt problem inom alliansen, det är ett säkerhetsproblem för hela Europa av största betydelse. Att få med Sverige och Finland i alliansen skulle vara en stor framgång för Nato och ett lika stort bakslag för Putin, större än vad Sverige och Finland förstått och den största framgången sedan Polen blev medlem 1990.

Att elda upp Koranen vid det här tillfället var mycket olämpligt. Vår yttrandefrihet får inte utnyttjas för handlingar som skadar vårt land, och om så sker skall ju rättsväsendet gripa in. Man frågar sig också hur tilltaget förhåller sig till hets mot folkgrupp eller religionsfriheten? Också våra grundläggande värderingar skaver ibland mot varandra och tvingar fram avvägningar och val som inte alltid är helt självklara. Men de måste göras.

Underlag: Richard Swartz, fristående kolumnist