I helgen vann Kronofogden mitt hjärta. Jag försökte så klart stå emot så klart. Jag antar att det var ungefär som när Socialdemokraterna ändrade sig om Nato, eller när Arla började producera havremjölk. För det finns ju inneboende vidrigheter i skuldindrivning, hur nödvändigt det än är.
Att Kronofogden ska komma utan förvarning och ta vad man hittar uppfattas lätt som mycket otrevligt.
Men i helgen gjorde alltså Kronofogden ett tillslag mot Gunilla Persson, känd från "Svenska Hollywoodfruar", i ett hotellrum. Gunilla Persson är inte alltid Sveriges mest sympatiska person, men jag tyckte ändå synd om henne. Sedan läste jag Kronofogdens Johannes Paulsons försvar för tillslaget.
Han pratade om att Gunilla Persson, och även i medier hade visat upp sig med dyra smycken. Ett hån., får man nog ändå tillstå, mot fogden. "Vi kunde se på tv, och även i medier visades det upp väldigt generöst. Nästan som en inbjudan", säger Paulson (TT 8/2). För Hollywoodfrun är alltså skyldig Kronofogden över en halv miljon kronor efter att hon fått bidrag från Sverige medan hon bodde i USA.
Paulson konstaterar att han inte hade något val: "Visar man upp tillgångar och man inte betalt en skuld måste vi ingripa."
Men sedan kom det som knäckte mig. Tjänstemännen såg henne alltså stå där på scenen och glittra utmanande. De behövde agera. Men Johannes Paulson, mitt hjärtas fröjd och eviga längtan, sa att nej - så lågt ska vi inte sjunka. When they go low we go high. Så klädd i glittrig klänning fick Gunilla Persson uppträda i Melodifestivalen och sjunga om alla som pratar skit. Med sig på scenen hade hon cowboys som jag antar var en metafor för hur hon lever lite utanför lagen i USA - fortsatt hets mot Kronofogden om man så vill.
Men Johannes Paulson, Sveriges minst hämndlystna man, satt därhemma bland chipssmulor i soffan och lät henne göra sin grej. "Vi väntade naturligtvis till dagen efter den här tv-sändningen för att störa så litet som möjligt", berättar han. Vad är väl 630 000 kronor att driva in i jämförelse med hela svenska folkets musiktävling.
Det är som en aldrig tidigare uppnådd perfekt balans mellan grå byråkrati och medmänsklighet. Det perfekta tjänstemannaskapets Rolls-Royce. Myndigheten med järnhand och schlagerfeber. Så vann Kronofogden mitt hjärta.
Underlag: Max Hjelm, ledarskribent DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar