KARL X GUSTAVS BEGRAVNING

 Vi har i denna blogg vid flera tillfällen ifrågasatt valet av de svenska flaggdagarna under året. En parlamentarisk kommitté ledd av förre talmannen Björn von Sydow utreder just nu detta. Den förväntas föreslå att de kungliga namnsdagarna försvinner. Av de kungliga flaggdagarna blir bara statschefens och tronarvingens födelsedagar kvar. En ny flaggdag föreslås, dagen för val till EU-parlamentet. I övrigt inga ändringar, vilket bland annat innebär att Gustav Adolf-dagen blir kvar. Bloggred har tidigare hävdat att det vore mer angeläget att flagga för kung Karl X Gustav. Det var han som vågade ge order om tåget över Stora Bält som ledde till Sveriges största krigsframgång någonsin, freden i Roskilde 1658.

I dagarna är det 362 år sedan, den 4 november 1660, som Karl X Gustav fördes till sista vilan. Det blev den pampigaste och mest påkostade svenska begravningen någonsin. Han hade då bara några år innan återerövrat alla de gamla sydsvenska landskapen som länge tillhört Danmark, Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, och gjort Sverige större än någonsin.

Begravningsförberedelserna tog 9 månader. Över 5 000 salutskott avlossades från slottet Tre Kronor och från fartyg på  Strömmen. Många tusen människor gick i procession, bland dem, till allas häpnad exildrottningen Kristina som kom helt obeslöjad

och " såg sig ogenerat och sturskt omkring". Tåget finns förevigat på ett nära 4 meter långt och nära halvmetern högt kopparstick, där de flesta bemärkta personerna lätt kan identifieras. Det är som ett jättestort fotografi.

Bland de mest bemärkta i tåget var Crob-Jan Gyllenstierna (ovan), en legendarisk kraftkarl som red före kistan i en gyllene rustning. Begravningsregalierna gjordes i rent guld. Det var sista gången för det blev för dyrt. Den här begravningen kostade 1/6 av hela statsbudgeten. Efteråt fick folket helstekt oxe och vin på Stortorget i Gamla stan.

De polska kungarna och de mäktigaste magnaterna drev detta ett  steg längre. Där kom en ryttare i slutet av gudstjänsten i full husarmundering ridande på kungens häst in i den svartdraperade kyrkan. Han red ända fram till altaret. En kunglig vimpel prydde ryttarens lans. Han bar sköld och svärd. Vid altaret bröts lansen, skölden klyvdes och till församlingens stora förtjusning kastade sig ryttaren med en förfärlig skräll i det hårda stengolvet - symboliserandes kungens död. Det hände att ryttare ramlade på åskådare. Ibland blev han och flera andra skadade. Den skrämda hästen gnäggade och sparkade vilt omkring sig. Det var en stor show och teater mitt i sorgen som ingen ville missa.

Underlag: Herman Lindqvist