KAN MAN INTE FÅ HA DET LITE ROLIGT HÄR I SITT ENDA LIV?
Isobel Handley-Kamptz levererade ett mycket glatt och välskrivet kåseri i dagens (8/1) DN. Det handlar om alla fördömanden och pekfingrar som man möter. Vi skall titta närmare på hennes syn på glädjedödarna.
På nyårsnatten stod hon nere på en gräsplätt i sitt villaområde och höll sin fyraåring i ena handen och ett glas bubbel i den andra. Vi låter Isobel berätta vidare: Vi tjöt i kapp för varje raket som exploderade i rött, gult, blått och i glitter. "Mera, mera" ropade han lyckligt och jag kunde bara hålla med. Vi skålade med kända och okända grannar och en stund kunde jag glömma hela det svarta året som gått och det nya som väntade. Det här var dock oansvarigt av oss, har jag förstått. Fyrverkerier tillhör nämligen de lättsinniga nöjen som allt fler allvarliga personer vill förbjuda. Jag vet att hundar blir rädda för ljudet och man bör naturligtvis ta hänsyn till det när man väljer tid och plats för avfyrandet. Många människor är dock rädda för hundar också, vilket inte är något skäl till att förbjuda dem heller.
Men bakom fyrverkerimotståndet finns mer än djuromsorg. Det handlar om den särskilda puritanism som bygger på misstanken att någon, någonstans, har det alldeles för roligt.
Den socialdemokratiske poeten Göran Greiders önskan att i ett svep förbjuda fyrverkeripjäser, elsparkcyklar och nöjesåkning på snöskoter är ett perfekt exempel.
För ingenting lockar fram vissa människors avsmak lika enkelt som andras onyttiga glädje. Den som politiskt engagerar sig för friare öppettider på krogen, mot krav på danstillstånd, eller för gårdsförsäljning av vin får genast höra förnumstigheter om att "det finns faktiskt VIKTIGARE saker!" "Sverige behöver inte hälla i sig mer sprit" förklarade Aftonbladets ledarsida, och det är säkert sant. Men vi kanske vill?
Flyget är ett otvetydigt problem, men jag ser aldrig lika mycket hånfullt raseri mot affärsresor som jag ser mot semestrar. Allra värst tycks det vara att åka på charter,
som om Vingplanen till Kanarieöarna släpper ut mer koldioxid än kulturturismen till japanska tempel eller affärsmännens fakirresor till London klocka 06.00 en måndag.
Detta trots att den senare resan i de flesta fall skulle kunna ersättas med ett videosamtal.
Förra årets upprördhet mot fjällturister handlade nog också lika mycket om det provocerande i att några mitt i en pandemi dristar sig till att ha roligt i fjällterrängen.
Att vilja berusa sig, att vilja glädjas, äta, dansa och festa ihop med andra är en av mänsklighetens allra djupaste drivkrafter. Det knyter oss samman samtidigt som det vidgar våra sinnen mot världen. Hon avslutar sitt kåseri med konstaterandet: "Efter två års pandemi kan jag inte tänka mig något lika nödvändigt, kanske till och med nyttigt. Det behövs dock inga sådana argument. Det räcker att det är kul".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar