Vladimir Putin och Xi Jinpeng
Världens autokratier är på frammarsch. Flera av de organ som fortlöpande granskar demokratiernas tillstånd bekräftar den dystra bilden. Enligt institutet V-Dem (Varieties of Democracy) vid Göteborgs universitet lever nu 68 procent av världens befolkning i länder som inte är demokratier. De demokratiska landvinningar som gjordes efter Sovjetväldets upplösning är raserade.
Det som gör utvecklingen extra bekymmersam är att autokratierna i dag har ingått nya allianser som gör det betydligt svårare att påverka dem. Till skillnad från forna tiders diktaturer samarbetar dagens auktoritära ledare och utbyter resurser i komplexa nätverk avseende ekonomiska transaktioner, övervakning och propaganda. Det som binder dem samman är inte ideologi utan kleptokrati och rå makthunger.
Ledare som Lukasjenko i Belarus, Xi i Kina, Putin i Ryssland, Erdogan i Turkiet och Maduro i Venezuela samverkar inte bara i syfte att berika sig själva och hålla sig kvar vid makten utan också för att mer effektivt kunna stå emot omvärldens motåtgärder.
I en idérik artikel i decembernumret av The Atlantic kallar Anne Appelbaum gruppens medlemmar för "Autocrazy incorporated", en auktoritär allians som hjälper sådana som Lukasjenko och Meduro att behålla makten trots stark intern opposition och flagranta brott mot internationella lagar och normer. Kina har gjort massiva investeringar i Belarus 0ch Venezuela, som också mottar lån och annan värdefull assistans från Ryssland och Kuba. Det tycks inte hjälpa hur karismatiska opositionens ledare än är i dessa länder eller hur många människor de lyckas samla till gatudemonstrationerna. Mot sig har aktivisterna inte bara korrupta inhemska ledare som kontrollerar säkerhetspolisen och statliga bolag, som kan beordras göra investeringar på rent politiska grunder.
Vad som också utmärker medlemmarna i maktalliansen är, enligt Appelbaum, att de inte längre bryr sig om utländsk kritik. Ledarna i Kuba och Venezuela avfärdar rutinmässigt alla synpunkter och klagomål som uttryck för imperialism.
Kinas ledare har länge systematiskt försökt nedvärdera demokratin som styrelseform och framhåller ständigt enpartistatens företräden.
Kremls statskontrollerade medier jublade när Amnesty International, missledd av ryska nättroll, under en period slutade beteckna Aleksej Navalnyj som "samvetsfånge", alltmedan Putin inte längre ids dölja sitt förakt för den dekadanta västvärlden.
Vad vi ser är framväxten av ett nytt sätt att styra, en "Maduromodell", ledare som är villiga att betala vilket pris som helst, inklusive ett ohejdat dödande, ekonomisk kollaps, massfattigdom och internationell isolering för att hålla sig kvar vid makten. Ett annat exempel är Assad i Syrien som offrat halva nationen och de nygamla herrarna i Afganistan, som dagen efter maktövertagandet började döda sina företrädare.
Niclas Maduro
Den ryska aggressionen mot Ukraina blir mer begriplig om den ses mot bakgrund av gangsterregimernas allians. Inget ter sig mer patetiskt för Putin än västliga statsledare som förmanar omvärlden att respektera demokrati och vill ge folket mänskliga rättigheter.
Nya ekonomiska sanktioner ? De lär inte avskräcka en tidigare KGB-agent som lever avskild från folket och har miljarder i olika kassavalv. USA har i åratal använt sanktionsvapnet mot Iran, Kuba och Venezuela, med begränsad effekt.
Sådant är världens tillstånd i dag, en värld som lever i skuggan av hotande klimatförändringar som kan komma att radikalt förändra förutsättningarna för ett fortsatt liv här på jorden.
Underlag: SVT och Erik Åsard , författare och professor emeritus i nordamerikanska studier vid Uppsala universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar