UNDER PANDEMIN HÅNADES ANDERS TEGNELL FÖR DEN SVENSKA STRATEGIN. I VECKAN KOM NY STATISTIK SOM VISAR ATT SVERIGE HADE DEN LÄGSTA ÖVERDÖDLIGHETEN I HELA EU.
Ett minne från brinnande pandemi, ett par månader in, hela världen hade fått upp ögonen för Sveriges coronahantering, presskonferenserna fylldes av internationell press som häpet stod på rad och undrade vad vi egentligen höll på med. Varför stänger vi inte landet? Varför slår ni inte igen skolorna, som alla andra? Varför håller ni idrottshallar och restauranger öppna? Ingen fattade vad vi sysslade med, vi förlöjligades och hånades, särskilt statsepidemiolog Anders Tegnell fick klä skott, han blev den globala portalfiguren för slarvig coronahantering.
Också hemma i Sverige utsattes han för hård kritik, på Twitter trendade "dr Tengele" och han tvingades under perioder ha polisskydd. Även när det blåste som hårdast hävdade Tegnell att Sveriges strategi var den bästa, men allt färre trodde på honom. Man jämförde våra dödstal med våra grannländers och vi seglade iväg, det gick inte att förstå det på något annat sätt. Här dog många fler än i Danmark, Norge och Finland, och vid någon av de där hundratals intervjuerna Tegnell ställde upp på fick han frågan om han nu kunde erkänna att Sveriges strategi var ett misslyckande. Då svarade han något i stil med att " the race is long", vem som gjort rätt eller fel kan vi inte utvärdera förrän om flera år.
Nu har det gått flera år. Ganska precis tre. Även om WHO ännu inte avblåst pandemin, så kan vi väl ändå sägas vara där, på andra sidan, i det som kallas ett postpandemiskt tillstånd. Man kan våga sig på att sammanfatta. Och i veckan presenterade SCB nya beräkningar som visade att Sveriges överdödlighet under pandemin är lägst i hela EU. Vi var alltså inte bara bäst i Norden utan i hela Europa.
Det är klart att överdödligheten inte är allt, "det ger inte hela svaret" som Tegnell ödmjukt påpekade i en intervju med SvD i veckan, men de flesta är nog ändå överens om att överdödligheten är ett säkert sätt att mäta dödligheten i en pandemi, kanske det säkraste. Och vi får nu, tre år efter pandemins utbrott, svart på vitt på att det Folkhälsomyndigheten gjorde var klokt och riktigt. Kanske är SCB:s siffror viktigare för många svenskar än vad man först kunde tro.
Det var en besynnerlig tid då blickarna riktades mot oss. Vi som alltid velat vara lagom, vi som aldrig vill sticka ut, vi gråa medborgare i mellanmjölkens land. Nu ansågs vi plötsligt vara extremister, vi var coronacowboys, en samling galningar som skickade barn och gamlingar i döden. Kanske de här nya siffrorna från SCB fungerar som en slags lättnad i efterhand, vi gjorde rätt hela tiden.
Men låt oss inte glömma hur folk betedde sig när stormen blåste som hårdast. Norrmännens förfäran, finnarnas fasa, danskarnas häpnad. Och som vi bråkade med varandra. De svenska hobbyepidemiologernas vildsinta hat. Trollen på sociala medier, med sina hånskratt och sina memes, som svarade på grafer med tio andra grafer tills ingenting blev sant och ingenting blev falskt. Vetenskapsmän rök ihop med forskare. Attackerna som orkestrerades ända från den politiska toppen. Ebba Busch som påstod att Sveriges regering "med berått mod" tillåtit en hög smittspridning. Jimmie Åkesson som krävde att Anders Tegnell skulle avgå.
Få saker har varit lika polariserande för svenska folket. Kanske kan SCB:s siffror fungera en smula läkande. Kanske finns här en gemensam mark att stå på. En insikt att Sverige säkert gjorde misstag och att pandemin var en tragedi och att det var en sorg att så många dog, men att vi faktiskt klarade det bättre än de flesta andra.
Underlag: Alex Schulman, krönikör DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar