ATT VARA INVANDRARE

 DET ÄR STUNDTALS UTMATTANDE ATT VARA INVANDRARE

Bloggredaktören läste för en stund sedan en krönika av Marina Ferhatovic. Hon är reporter på DN:s redaktion i Göteborg. Det var en intresseväckande krönika. Hon har sitt ursprung i Bosnien. Hennes erfarenheter som invandrare kan också vara av allmänintresse. Huvuddragen återges därför nedan.

När jag var ny i Sverige genomgick jag en identitetskris.

Från att ha ansetts vara ganska tillbakadragen i mitt forna hemland förvandlades jag här till en självupptagen pratkvarn. Trots att jag såg att andra tröttnade på att lyssna fortsatte jag, med stigande panik, att babbla. Ingen annan sa ju något.

Det tog flera år att fatta vad jag gjorde för fel. Jag missade en liten detalj som nu i efterhand känns självklar, nämligen "pausen".

I kulturen som jag är uppväxt i slåss man för sitt talutrymme och bryter in så fort man får chansen. Det anses  (oftast) inte vara oartigt, det gör samtalet dynamiskt och levande. Nu fick jag lära mig att låta det vara tyst i någon sekund mellan replikerna för att på ett tydligt sätt lämna utrymme åt andra att komma in.

Det var outhärdligt. Men eftersom jag är en aning fixerad vid att bli omtyckt och förstådd, var det viktigt att hitta sätt och översätta mig själv och återta kontrollen över hur jag uppfattas.

Det finns olika vägar dit. En bekant brukar ha glasögon trots att han har perfekt syn, för att ta udden av sin rakade skalle och sin starka brytning. En vän förvandlades till något slags karikatyr av en jugge i miljöer där han utgör en kulturell minoritet. Att på så vis lajva sin kultur har vissa fördelar: man levererar det som förväntas och i utbyte får man vara lite exotisk och spännande.

Och så finns de här som är 2.0, som blir extremt bra på att anpassa sig till sammansättningen av människor i rummet. Jag ser det direkt på mina vänner när det sker. De kanske börjar bryta lite mer, eller mindre, ändrar röstläge eller kroppsspråk beroende på vem de pratar med.

Det är inget skådespel heller. Det är interkulturell kompetens - erfarenheter av att i åratal ha rört sig mellan olika miljöer omvandlade till sociala färdigheter. En ganska underskattad tillgång i vårt samhälle, om ni frågar mig.

Ibland undrar jag dock vad det gör med en människa att ständigt vara så fokuserad på att parera förutfattade meningar. Jag läser om minoritetsstress - den negativa känslan personer ur minoritetsgrupper bär på över att ständigt avvika - och tänker att det är vad jag känner ibland.

För även om jag känner att jag klarat integrationsspelet uppstår fortfarande situationer där jag känner mig missuppfattad och intryckt i en stereotyp.

Det är stundtals utmattande att vara invandrare. Och ändå avviker jag inte mycket från normen.

För de som har en annan hudfärg, bär slöja eller är transpersoner är det förmodligen mycket svårare att dagligen förhålla sig till att  vara annorlunda.

Varför berättar jag om detta då? Antagligen i hopp om att bli omtyckt och förstådd. Men också för att synliggöra alla de som bär på dessa svårformulerade känslor och kämpar.