fredag 24 mars 2023

ETT ÅSNELIV


 Normalt ägnar vi ingen uppmärksamhet i dessa  rader åt nyinkomna filmer, men ibland kan  ju någon film vara av särskilt intresse och då stannar vi till vid den.

"EO" SKILDRAR BÅDE LIDANDE OCH HUMOR.
Man vill bara gråta. Jerzy Skolonovskis åsnefilm "Eo" anknyter förstås till Robert  Bressons klassiker "Min vän Balthazar" från 1966, allmänt känd som ett av filmhistoriens mest gripande verk i alla kategorier. Filmens åsna får uppleva både mänsklig ömhet och grymhet, utan att kunna ge röst åt sitt martyrium på den franska landsbygden. Bresson skildrar åsnelivet som något nyckfullt men oundvikligt ofritt, där Balthazar  byter ägare till höger och vänster.
Därför bör man vara beredd på tårar när den polske regissören presenterar filmens fyrfota huvudpersoner, komplett med tovig päls och ögon att dö för. Och man blir inte besviken på "Eo", men samtidigt positivt överraskad. Även om filmen, precis som "Min vän Balthazar", skildrar en åsnas kringflackande utsatthet bryr den sig inte bara om lidandet. För det finns förstås en gräns när plågobilder av djur övergår i misshandel.
Kameran befinner sig ofta tätt inpå Eo, med kort skärpedjup som blurrar ut omgivningen.
Vi ser honom ofta utifrån som en främmande gäst eller välkommet spektakel bland människor: han blir till exempel ofrivillig maskot för att lokalt fotbollslag.


När filmen börjar är Eo ett cirkusdjur och kanske är han som allra lyckligast där. Han har åtminstone en partner i manegen som ömsint viskar hans namn, ungefär som Bressons Balthazar hade en trogen vän i flickan Marie. Men sedan blir Eo omhändertagen, eftersom cirkusägarens skulder har förfallit till betalning.

Hur mycket är en åsna värd på människornas marknad? I Athena Farrokhzads diktsamling "Åsnans år" från i fjol heter det att åsnan är djurvärldens proletär. I så fall hör väl hästarna hemma i toppskiktet. När Eo senare är på väg för att arbeta på en hästgård ser han dem springa fritt över fälten:   majestätiska och imposanta varelser med perfekt skinn och ett annat klipp  i steget. Sedan påminns vi om att även dessa glorifierade hovdjur lever i fångenskap. Ingen kommer undan i Eo - och visst är det ett memento mori (kom ihåg din dödlighet) även för människor.
Jerzy Skolimowski är absolut solidarisk med Eo, men saknar inte blick för humor eller förhöjning.
Inklusive ett slags åsnetripp i rödmättade bilder,  fritt svävande genom rymden. För frågan är ju vad vi egentligen kan veta om en åsnas sinnesintryck. Eo är kanske inget försök till förstapersonsperspektiv utan rör sig jämsides djurnära dokumentärer som Andrea Arnolds "Cow".

Indirekt eller framför allt fångar filmerna människan från en annan vinkel, liksom snett underifrån.
Som åskådare ser vi förstås vad vi vill se i åsnans blänkande ögon, eftersom den inte kan göra sig omedelbart förstådd. Däremot lyckas lyriska "Eo" berätta åtskilligt om hur djur inte bör behandlas. Och om åsnor inte kan förena sig i en revolution är det upp till oss andra att bevaka deras rätt.

Underlag: Jacob Lundström, DN, har sett båda filmerna. Hans intryck har bevarats.














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar