Sagor är ett urval av berättelser och verser från boken "Sagor för stora och små" av Alf Henrikson.
För att i någon mån sätta in de skilda sagorna i sitt rätta tidssammanhang och därmed göra vissa drag i dem mera begripliga för dagens läsare har de försetts med en inledande kommentar.
MEMOAR är en fiktiv minnesteckning i sin tids stil. Den som uppges skriva är den grekiske filosofen Diogenes, som levde i årtiondena omkring år 300 f. Kr.
SAGAN OM DIOGENES
Det året tretumsspiken blev uppfunnen kom jag, Diogenes, till Athen för att börja mina studier. Jag begav mig genast till det hus som beboddes av filosofen Antisthennes, ty jag hade hört att han var den visaste av alla lärare som då höll skola i Athen. Antisthennes tog vresigt emot mig, eftersom han vid första ögonkastet såg att jag inte hade några pengar till terminsavgiften. Han ville driva bort mig, men jag sade: "Har du inte tagit till din uppgift att förbättra människorna?"
Vid dessa ord studsade filosofen Antisthennes och yttrade:"Min skola har inte plats för fler lärljungar. Packa dig alltså bort." Jag svarade: " Menar du då att din undervisning är något timligt som inte räcker att utdelas åt alla?"
Han svarade:"Icke så. Men det saknas bänkplats i pelarhallen där jag undervisar mina lärjungar."
Jag svarade:" Låt mig då sitta inuti katedern. På lediga stunder vill jag vara din gårdskarl i gengäld." Filosofen Antisthenes betraktade mig länge förundrad och tankfull och sade slutligen:"Må göra."
Jag bodde därpå i filosofen Antisthennes kateder i fyra år och inhämtade all hans undervisning beträffande livets mening. Hans åsikt i detta ämne var den att människan bör beflita sig starkt om sin själ och icke ävlas efter makt och rikedomar. Sedan jag hört och förstått samtliga hans tankar i denna sak kröp jag belåten fram mitt under pågående föreläsning, tackade honom hjärtligt för vad han låtit mig få veta, och sade. "Jag går ut i livet att kringsprida och tillämpa dina lärdomar". Filosofen Antisthenes syntes förbluffad och även bedrövad häröver för jag hade varit honom en bra gårdskarl, men då jag påvisade för honom hur oviktig gårdsstädningen ur evighetens synvinkel måste anses vara drog han strax en suck av lättnad och lät mig gå. Jag vandrade därpå raka vägen till Korinth.
Då jag kom till grönsakstorget fick jag syn på denna tunna (överst) som jag alltjämt bebor (anm 1). Den stod utanför en vinhandlares bod, och denne var just i färd med att tappa ur den sista bottenskylan av kretisk druva. Det slog mig vid dess åsyn att den kunde bli en god och rymlig kateder i stället för den jag hade lämnat och jag vände mig därför till vinhandlaren och anhöll att han ville förära mig tunnan för detta ändamål. Han vägrade i förstone och sporde mig även huruvida jag icke vore klok, men då jag påtalade för honom hur väl tunnan passade mig till alla delar gav han slutligen med sig och lät mig rulla iväg med densamma under stor gamman och fryntlighet vari även torgets övriga köpmän hjärtligen deltog.
Jag inredde den redan samma afton med en god bädd av hö och en mindre klädhängare, och under den följande tiden rullade jag den till olika gathörn och använde den som talarstol varifrån jag undervisade allmänheten om livets mening.
Folket skockade sig omkring mig och hörde gärna på, men de var alltid mycket ovilliga att i handling följa mina uttalanden, något som jag alltid funnit förbryllande. Några kom till mig enbart för att göra min bekantskap, däribland en kung som jag glömt namnet på, men jag minns att han kastade sin skugga på mig, det aset. Enligt legenden var besökaren ingen annan än Alexander den store, men om detta fick Diogenes ingen information under sin levnad. Enligt legenden roades Alexander mycket av Diagenos mod.
Jag blev aldrig klok på folket i Korinth. De visste allihop att själen är det enda man bör beflita sig om, men inte desto mindre fortsatte de ideligen att ävlas efter makt och rikedomar, vilket ju vittnar om stort oförstånd. De enda som levde ett förnuftigt liv var vissa bland mina kollegor, filosoferna.
Allra förnuftigast, näst mig, levde en gubbe som förkunnade att det inte alls finns någon själ att beflita sig om. Han var alltså tokig han också, fast jag gick så långt att jag lyste folk i ansiktet med min lampa för att se bättre - det är en vanlig oljelampa som jag brukar använda i tunnan om kvällarna - då jag bäddar om eller så , men lyckades aldrig hitta en helt riktig människa bland mina tiotusentals åhörare. Jag insåg snart att min undervisningsverksamhet utgjorde ett dåligt bruk av tiden och beslöt att ägna mig åt att förbättra allenast mig själv.
Sålunda har jag varit bofast med min tunna i detta gathörn i den östra stadsdelen sedan mer än fyrtio år, varvid jag har nöjt mig med att då och då stumt lysa förbipasserande i ansiktet, för det fall att det trots allt verkligen skulle finnas någon människa värd att tala vid.
Ryktbarast av alla filosofer i världen är för närvarande Aristoteles. Det påstås att han kan och vet mycket, men någon vis man kan han omöjligen vara. Han besökte denna stad senast i förrgår, och då hade jag ett kort samtal med honom, ty mina hushållspengar var slut och jag hade på känn att det skulle vara gott med en flaska Samos och en färsk limpa. När jag framförde mitt ärende - lumpna trettio drachmer - började han genast orda vitt och brett orda om de dåliga tiderna, Jag sade: "Icke kan något vara mer likgiltigt än vem som är ägare till penningar som förbrukas under det korta jordelivet!" Men han lånade mig inte den lilla summan ändå.
Anm 1: Denna uppgift ger grundad anledning till tvivel på berättelsens autenticitet ty tunnbinderiets konst uppfanns först under medeltiden och var okänd i Grekland vid den här tiden. Och denna tunna syntes ha varit utrustad med tunnband. Diogenes torde i själva verket ha bott i ett lerkärl av ansenliga dimensioner, en specialgjord amfora av något slag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar