Den enda drottning med detta namn som är någorlunda känd i vårt land är Gustav II Adolfs dotter, den egensinniga regenten som abdikerade, konverterade och flyttade till Rom. Henne har vi kommit ihåg. Intet ont om denna monark, men vi har haft fler drottningar med samma namn, vilka idag är tämligen bortglömda. Här handlar det om Kristina av Sachsen, Stockholms tappraste individ åren 1501 och 1502.
Kristina föddes i Sachsiska Torgau 1461, dotter till kurfursten Ernst, och förmäldes sjutton år gammal med prins Hans, som blev unionskung i Danmark och Norge. Efter hans framgångsrika invasion år 1497 blev hon även drottning av Sverige, kröntes 1499 och erhöll Närke och Värmland som egna domäner.
Men det är inte för detta hon bör ihågkommas. Kristina var i grund och botten en from, kulturellt intresserad och allmänt duglig drottning med pilgrimsresor, konstmecenatskap och godsadministration på den personliga agendan, men omständigheterna tvingade på henne en helt annan roll än den hon önskade. Relationerna till maken var dåliga. Kung Hans inledde en kärleksaffär med en av Kristinas hovdamer, Edle Mickelsdatter, och träffade endast sin drottning när han var så illa tvungen, med följd att Kristina lärde sig agera och regera på egen hand. De erfarenheterna fick hon nytta av.
Drottningens vapen
När de svenske stormännen Sten Sture och Svante Nilsson på sensommaren 1501 gjorde uppror mot unionsmonarkin valde Hans att segla hem till Danmark, men han lämnade kvar Kristina i Stockholm med uppdrag att ensam hålla stånd mot de överlägsna upprorsstyrkorna. Som högsta befälhavare tog hon ansvar för försvar av Stockholms slott och för unionens fortbestånd, trots att garnisonen och, än värre, dess proviant lämnade mycket övrigt att önska. Kung Hans lovade att komma med förstärkningar, men i praktiken blev Kristina kvar i det inneslutna slottet på Stadsholmen utan att få hjälp utifrån.
Hon härdade ut hela hösten, hela vintern och nästan hela våren. Det psykologiska trycket på henne att kapitulera blev allt större, hungersnöd bröt ut och antalet soldater till drottningens förfogande blev allt färre. Men hon vägrade att ge upp.
Till slut gick det inte längre. Inför hotet att alla innanför slottsmurarna, inklusive hon själv, skulle svälta ihjäl valde Kristina 1 maj 1502 att överlämna slottet till belägrarna. Endast ett tiotal av hennes soldater stod ännu på benen -- de övriga hade antingen dött eller tillfogats så svåra skador att de inte kunde strida. Ironiskt nog anlände en dansk undsättningsexpedition en kort tid senare. Drottning Kristina placerades i fängsligt förvar av segerherrarna och släpptes inte förrän ett och ett halvt år senare.
Unionskungen Hans, i Sverige kallad Johan II
Drottning Kristina , som blev änka 1513 och dog 1521, är i det närmaste helt bortglömd i Sverige. Den som i dag går omkring i Gamla stan hittar inga minnesmärken efter henne. Hon var drottning i Sverige, befälhavare för Stockholms försvar, kämpade ensam sedan hennes man övergett henne för sin älskarinna och lämnat henne ensam att leda försvaret av huvudstaden. Varför stannade hon kvar och ledde försvaret så länge det var fysiskt möjligt? Jo, för att det var hennes plikt, hennes jobb. Det ingick i en drottnings förpliktelser, hon tog sitt ämbete på fullaste allvar.
Den som vill se Kristina får ta bilen över Öresundsbron och fara till Odense. Hon återfinns i skulpterad form i Claus Bergs fantastiska skulpturgrupp i Sankt Knuds kirke. Att Claus Berg, en av dåtidens största europeiska skulptörer, sökte det här motivet berodde på Kristinas stora och omvittnade konstintresse. Men i Sverige finns hon inte.
Underlag: Dick Harrison, jourhavande historiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar