ALDRIG MERA KRIG

GÅNG PÅ GÅNG HAR VI LURAT OSS ATT TRO ATT KRIGETS EUROPA HÖR HEMMA I HISTORIEBOKEN 

"Kriget som avslutar krigen". Det låter bättre på engelska: "The war to end war". Begreppet uppfanns av den brittiske författaren H G Wells som år 1914 samlade sina artiklar om första världskriget i en optimistisk skrift.

Det dröjde inte länge innan man fattade att detta var en fåfäng dröm och uttrycket i stället började användas ironiskt. "Villfarelsen är att varenda krig vi utkämpar är kriget som ska avsluta krigen", observerade till exempel den amerikanske författaren Walter Lippman.

För en europé är det lätt att misströsta. En stor del av vår historia har skrivits i blod av härsklystna män och deras skabbiga skaror som i alla tidsåldrar dragit fram och tillbaka över mer eller mindre imaginära gränser för att avsluta varandras liv.

Romarriket, folkvandringarna. Riddararméer med blodiga fanor i skogar och på fält, plundring. våldtäkter, dödande för att få tiden att gå. De svenska kungarna Karl och sedan Napoleon under många år. Helvetet 1914 - 1918. Kriget som avslutar krigen, aldrig mer krig. Och så ännu en outsäglig katastrof. Bara på det europeiska området genom Polen, Ukraina, Baltikum, Belarus och västra Ryssland dödades under andra världskriget 14 miljoner människor när Hitlers och Stalins arméer drog fram och tillbaka, följda av sina bruna och röda mordkommandon.

"Den blodiga jorden", bloodlands , kallades det i historikern Timothy Sniders berömda bok med samma namn.

Tänk att vi för inte så länge sedan, efter Sovjetunionens fall, trodde att detta  var just historia. Det sönderbombade europeiska huset var återuppbyggt och fredens fönster stod öppet. Belarus predsident Aleksandr Lukasjenko kallades Europas sista diktator och det var en tidsfråga innan Ryssland var med i Nato.

Men vi lever fortfarande på krigets kontinent. Det är outsägligt sorgligt att just den blodiga jorden än en gång ska göra skäl för sitt namn. Att européer än en gång tvingas leva i den bottenlösa insikten att vi, jag, kan bli ytterligare stumt statistiskt material bland de namnlösa miljoner som svepts bort i masslaktens Europa.

Kommer det aldrig att ta slut? I sin bok från 1914 argumenterade H G Wells för att det enda sättet att få slut på kriget var att besegra den tyska militarismen. I dag kan vi konstatera att en gammal sanning står sig, demokratier startar inga krig och oerhört sällan mot varandra.

Det är allt annat än en slump att det inte var Storbritannien eller Tyskland som startade det nya infernot.

En seger för Ukraina är nu det första, helt överordnade målet. Och om krigets följd skulle bli ett helt demokratiserat Ryssland - vem vet, kanske blir det kriget som avslutar krigen.

Underlag: Erik Helmerson, ledarskribent DN.