Johan Alfosson är sociolog vid Göteborgs universitet. 31 juli skrev han ett kåseri i DN om medelklassens semestervanor med bland annat fjällvandringar. Han frågar sig hur det kommer sig att medelklassens stora semesternöje tycksa vara att späka sig i regnblöta skaljackor och äta frystorkad mat. Artikeln rörde tydligen upp en del känslor. Här följer hans uppföljare.
Vissa fjällvandrare som läst artikeln satte renklämman i vrångstrupen och bemötte artikeln med ilska.
En grupp "överlevare" som testat fjällvandring och upplevt det som ett rent helvete, kände däremot igen sig i beskrivningen. Och så är det naturligtvis, vissa gillar att gå i fjällen och andra inte. Men frågan jag hade ställt var inte, vilket Fredrik Wikström verkar tro i sin replik (DN 7/8), vilka individuella anledningar det fanns till att fjällvandra, av sådana finns säkert lika många som det finns vandrare. Vad frågan i stället handlade om var varför just medelklassen är överrepresenterad i naturen. och på det ger Wikström inget svar.
I en replik i Expressen (11/8) är Marianne Lindberg Dee Geer inne på något intressant. Hon beskriver fjällvandrandet som en reaktion på en förlorad relation till naturen och samhället, något som blivit aktuellt nu när "allting ser ut att kollapsa". Resonemanget påminner om Marx beskrivning av religionen som en reaktion på ett eländigt samhällstillstånd, som ett folkets opium.
Kanske stämmer det att samhället har blivit så hopplöst att allt fler drar till skogs, men frågan varför just medelklassen skulle vara mer benägen att göra det än arbetarklassen.
De Ceer framställer den fjällvandrande medelklassen som en Prometheus som genom sitt beteende visar framtidens väg. (Några arkeologer gav sig av i rymdskeppet Prometheus till universums mörkaste hörn för att finna mänsklighetens ursprung. Men detta retade gudarna).
Arbetarklassen beskrivs som en passiv grupp vars främsta viljekraft riktas mot att lämna sin klass och träda in i medelklassen. "Ett naturligt steg framåt", enligt De Geer.
Men om det är något som arbetarklassen lärt oss - och som kan fungera som en förebild i bekämpningen av klimatkrisen, är att kollektiva problem kräver kollektiva lösningar. Även om det, som Wikström påpekar i sitt svar, finns olika sätt att beräkna exempelvis flygets klimateffekter, så kvarstår faktum att klimatkrisen är ett globalt och kolllektivt problem. Flyget står för 2,5 procent av de globala koldioxidutsläppen, 3,5 om höghöjdseffekten räknas in. Enligt FN´s klimatrapport från 2019 behöver utsläppen minskas med 7,6 procent om den globala uppvärmningen ska stanna på 1,5 grader. Även om jordens befolkning skulle sluta att flyga helt och börja gå på fjället istället så skulle klimatmålen ändå missas totalt och med råge.
Klimatkrisen är, som Sven Erik Liedman nyligen påpekat i denna tidning, ett strukturellt problem som uppstått med kapitalismens strävan efter evig tillväxt. Många har pekat på detta. När kapitalismen hamnar i kris minskar utsläppen. Det som är dåligt för kapitalismen är med andra ord bra för klimatet.
Om medelklassen menar allvar med sin miljömedvetenhet och inte bara sysslar med en individuell flykt från en oviss framtid så bör man lämna fjället och ställa sig på barrikaderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar