Den sydligaste redaktion som då och då medverkar i denna blogg ligger i Dalby, en mil sydost Lund. Redaktören där är en vittberest herre som förr arbetade för ett byggföretag och fick därigenom möjlighet att bo i många länder, 17 närmare bestämt. Tillfrågad vilken plats han helst skulle vilja återvända till svarade han utan att tveka British Columbia i nordvästra Kanada.
Han berättar här om fiskande björnar och om en dramatisk fisketur på en av de laxrika floderna i British Columbia tillsammans med björnarna.
I början av 1980-talet hade jag förmånen att få arbeta och leva i British Columbia. Jag bodde i Prince Rupert en liten fiskehåla på västkusten, inte långt från gränsen till Alaska.
Stilla Havet är gräns västerut, i öster markerar de mäktiga Klippiga Bergen gränsen. Naturen är stundtals dramatisk men också vacker med mossor och lavabehängda barrträd av alla de slag. Klimatet är fuktigt med massor av regn, nästan varje dag i Prince Rupert. På sommaren kan det bli upp till 19 grader plus, på vintern är det sällan under noll och sällan snö. Däremot 10 mil bort mot Klippiga Bergen kan snön vräka ner. Det
låter kanske märkligt men jag har aldrig trivts så bra någonstans som just där.
Vid Prince Rupert ligger utloppet till Skeena River. Med sina 57 mil är den British Columbias näst längsta flod efter Frazer River. Skeena är välkänd runt om i världen bland hänryckta sportfiskare för sitt fantastiska bestånd av olika laxarter som Choho, Steelhead, Humpback, Chinook, Stockeye och allt vad dom heter. Entusiaster från hela världen kommer och fiskar i floden eller i något annat tillflöde, det finns hundratals. Trycket på fisket är stort och myndigheterna försöker att reglera det så gott det går. Rekordfångster på 15 till 20 kilo och mer har noterats. Vattnet i floden och i tillflödena är kristallklart och fritt från föroreningar.
Lax i oräkneliga antal kommer från Stilla Havet och vandrar upp i alla hundratals små tillflöden för att leka och lägga sin rom. Man räknar med att så mycket som fem miljoner laxar varje år vandrar upp från Stilla Havet för att lägga sin rom. Björnar, brunbjörn, svartbjörn och grizzly, kalasar på fisken och massor av rovfåglar och även rävar kalasar på det slamsor som björnarna lämnar efter sig.
En norrman, permanent boende på Vancouver Island, och jag beslöt en dag att utforska floden med kanot och pröva fiskelyckan.
Inför en långhelg lastade vi en Pickup med kanot och förnödenheter för 4 dagar i vildmarken. Vi skulle bara vara borta 3 dagar men vi tog till lite extra i reserv. Vi tog med två bilar, en parkerade vi strategiskt där vi räknade med att komma iland. Vår tanke var att leva vildmarksliv, fiska och njuta av naturen och må bra.
Efter att ha sjösatt kanoten lastade vi den full med våra förnödenheter, packade i vattentäta plastpåsar. Så hoppade vi ombord och gav oss av. Min kamrat Paul var en mycket van vildmarksmänniska och van med kanoter, han fick sitta längst bak, jag fick sitta fram med uppgift att larma om hinder, sjunkna stockar och annat.
Första dagen fungerade allt bra. Vi smög in i ett litet biflöde och råkade då skrämma två björnungar som snabbt klättrade upp i ett träd. Var mamman fanns vågade vi inte utforska. Kvällen kom med dolsk dimma. Vi slog upp tältet i strandkanten, gjorde upp en
stor brasa, tog oss varsin whisky eller två och sov ostörda till nästa morgon.
Vi vaknade tidigt. Dimman hängde kvar i trädtopparna. Paul lagade frukost. Jag fiskade men utan resultat. Dagen bjöd sedan på strålande solsken för ovanlighetens skull. Vi beslöt att paddla halva dagen och sedan slå läger och fiska. Men Ödet ville annorlunda.
Vårt planerade stopp kom tidigare än beräknat. Efter ett par timmars paddlande kom vi in i en grundare strömfåra och plötsligt körde vi på en halvsjunken stock, jag hade inte sett den. Kanoten vältes över ända på nolltid, vårs plastsäckar var på väg att flyta bort. Med vatten upp till midjan samlade vi ihop allt och drog in den vattenfyllda kanoten till strandkanten och tömde ur vattnet ur den. Vi öppnade varsin påse och tog på torra kläder. Det var kallt , i vattnet var det bara runt tio grader.
Min kamera låg kvar på flodbotten och kikaren som hängde runt halsen blev obrukbar efter detta.
Vi beslöt att slå upp tältet och göra en stor basa och försöka torka våra kläder. Vi försökte fiska men vi hade ingen lycka med oss då heller så det fick bli sovsäckarna.
Nästa dag var det åter bra väder. Nu tänkte vi fiska. Paul gick nerströms och jag uppströms. Efter en stund hörde jag Paul ropa och jag såg honom vifta med armarna. Jag såg mig omkring och bara 50 meter bort kommer 7 brunbjörnar springande fram ur skogen. Dom sprang ner till vattnet och började spana efter fisk. Jag kände mig lättad och fortsatte med mitt fiske men med stor uppmärksamhet på björnarna.
Efter en halvtimme hade björnarna fiskat färdigt. Mätta och belåtna och gav de sig av samma väg som dom kom. Deras fiskelycka var mycket större än min.
Vi fortsatte med vår kanot nerströms och njöt av det vackra landskapet. Paul lyckades få en liten lax på kroken. Den halstrade vi på kvällen vid vår lägereld.
Tredje dagen bjöd på regn och rusk. Vi lyckades kapsejsa ännu en gång och fick byta om till halvtorra kläder, så vi styrde genast färden hemåt mot Prince Rupert och den parkerade bilen som vi hoppades ha ställt på ett lämpligt ställe.
Det blev nästan en halv dags paddlande innan vi var där och bilen stod där den skulle stå.
Sammantaget tyckte vi båda att alla djur- och naturupplevelser som vi varit med om övervägde resans strapatser och obehagliga simturer.
Dalbyredaktören
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar