CENTERN MÅSTE BYTA VÄLJARE ELLER POLITIK

 Visa mig dina vänner, och jag skall säga dig vem du är.

Hösten 2011 valdes Annie Lööf  enhälligt till Centerpartiets partiledare. Bara några veckor efter att hon hållit sitt bejublade installationstal på partistämman i Åre, publicerade Statistiska Centralbyrån sin stora partisympatiutredning.

I den fick man bland annat svara på vilket parti man tyckte var näst bäst.

60 % v centerpartisympatisörerna valde ett av de andra tre partierna i den borgerliga alliansen. 39 % av C-väljarna uppgav Moderaterna som andrahandsalternativ. 5 % av centerväljarna tyckte Socialdemokraterna var det näst bästa alternativet. Våren 2022 upprepade SCB samma fråga. I denna undersökning är det, för att uttrycka det försiktigt, en något annan bild som framträder av Centerpartiets anhängare.

Numera tycker mer än fyra av tio centerpartister att Socialdemokraterna är det näst bästa alternativet.  Andelen har tredubblats bara under denna mandatperiod. Moderaternas andel har halverats sedan 2011. De forna allianskamraterna samlar tillsammans inte ens en tredjedel av centersympatisörernas andrahandsröster.

Och C-väljarnas sidbyte är föga förvånande. För bytt sida har också partiet gjort, även om partiledningen envist hävdar att det bara ställt partiet i mitten.

Väljarna har egna ögon och öron att se och lyssna med och förmåga att lyssna till sina sinnen. Och för att låna Centerstudenters tidigare vice ordförande Elin Larsson liknelse om relationen mellan C och S, från Ledarpodden (31/5): alla vet att de ligger med varandra. Att C i måndags meddelade att de stödjer regeringens vårändringsbudget får väl jämföras med att vänsla med ljuset tänt och rullgardinen uppdragen.

Men i ett avseende, och ett väldigt centralt sådant,  är C i stort sett kvar där de var hösten 2011,  och det är i sakpolitiken. I den står partiet med båda fötterna en bra bit in på den borgerliga planhalvan. Det är inte direkt någon doft av socialdemokrati som stiger upp från Centerns programsidor. Ändå är det med S som Centerns partiledning och väljare har inlett ett kärleksförhållande. Det finns i förlängningen bara två  möjliga lösningar på denna omöjliga ekvation. Den ena är att C byter väljare. Igen. Den andra är  att partiet byter politik. Det senare är, tyvärr, det enda som står till buds, förutsatt att isoleringen av Sverigedemokraterna är högre prioriterar än att genomföra centerpolitik. Det förstnämnda kommer dessutom att bli konsekvensen om man inte gör det sistnämnda.

Tecken finns redan på att C:s nya väljare börjar inse att de faktiskt inte är centerpartister - i den senaste partisympatiundersökningen syns redan att flöde från C till S. I och med att C stängt slussarna till borgerligheten finns det risk för att det blir ett utflöde utan inflöde och att det till slut bara är Annie Lööf och Martin Ådahl kvar i den uttorkade flodfåran.

På partistämman2011 satte för övrigt Annie Lööf det långsiktiga målet att få 20 % av rösterna vid valet 2022 och att C skulle bli Sveriges största borgerliga parti.

I stället gjorde hon C till Sveriges minsta socialdemokratiska parti.

Underlag: Toröredaktionen och Peter Wennblad, bitr chef för ledarredaktionen SvD.