NILS FERLIN

 Nils Ferlin föddes 1898 i Karlstad, avled 1961 i Uppsala. Han räknas som sin tids förgrundsgestalt bland Klara-bohémerna i Stockholm och en av våra större diktare.

Hans far var redaktionssekreterare på Nya Wermlands-Tidningen i Karlstad. Släkten kom från Dalsland. Farfadern var kyrkoherde. Fadern fick en ny tjänst som huvudredaktör för den nystartade tidningen "Bergslagen" i Filipstad, men efter ett halvt år kom han i konflikt med tidningens ägare och lämnade tidningen och blev arbetslös familjeförsörjare. Han hittades drunknad i Klarälven 1909. Familjen stannade kvar i Filipstad.

Nils gick i "goda" skolor. Han tog realexamen med goda betyg, särskilt i gymnastik och idrott. Han blev populär i skolan bland både lärare och elever. Hans begåvning uppmärksammades. Han tog realexamen 1914 och visste inte vad han skulle syssla med, såga is på sjön eller stå i bokhandel i Filipstad. Han sökte sig först till sjölivet, fick en elevplats på skolskeppet Abraham Rydberg. Han slutade där med bra vitsord och sökte sig vidare i sjölivet. Efter att ha mönstrat på den kända barken Anton av Väddö, där livet ombord var mycket rått, lämnade han fartyget i förtid och därmed sjömanslivet för gott.

Nils Ferlin var en utmärkt fotbollsspelare. Sportens betydelse för honom kan man inte överskatta, säger Ferlinkännaren Jenny Wester. I tonåren var han stark och spänstig och mycket fysiskt aktiv, men fotbollen var hans stora sport. Han blev känd för sin armstyrka, bland annat  på café Skogsryd i Arvika kunde man få se honom bryta ner de andra gästerna. Senare i livet kunde man få se honom på krogarna i Klara bryta ner andra kulturpersonligheter.

I slutet av 20-talet började Ferlin skriva dikter. 1929 skrev han kontrakt med Bonniers förlag och den första diktsamlingen "En döddansares visor" låg ute i bokhandeln 1930. 1933 kom nästa diktsamling "Barfotabarn". Den sålde mycket bra.

Ett stort livstrauma inträffade 1936 då modern avled. De hade alltid stått varann mycket nära och hon hade varit hans stora stöd i livet. Men han hade bra kontakt med sina systrar och bodde sedan stundtals hos dem. Efter Barfotabarn fick han ett stipendium ur Albert Bonniers stipendiefond och kunde ta sommarledighet på Öland och på Möja. 1938 gav han ut en ny diktsamling "Goggles". De 2 200 exemplaren såldes på en vecka. "När skönheten kom till byn" och "En liten konstnär" ingick i samlingen. De tonsattes senare av Lille Bror Söderlund.

1938 träffade han Henny Lönnqvist som kom att bli hans livskamrat resten av livet. Nils lämnade sitt liv i Klarakvarteren och bosatte sig med henne i Norrtälje. Där köpte de så småningom ett hus. Norrboda, på en auktion.

Ferlins liv hade varit slitsamt. Han hade farit illa med sig själv sedan ungdomen. Bohemgängets diet var kaffe, cigaretter och sprit. Henny blev en räddande ängel och deras liv tillsammans blev lyckligt. Deras vänner kom ofta på besök till dem i Norrboda. Gunnar Ekelöf med fru hörde till umgänget. Till de mörka inslagen hörde Ferlins depressioner och plågsamma reumatism som krävde sjukhusvård. Han gifte sig med Henny när han var 47 år. Diktsamlingen "Kulörta lyktor" utkom 1944, samma år som han tilldelades Frödingsstipendiet efter en omröstning bland landets studenter.

1948 fyllde Nils 50 år och det firades med en stor  diktarhyllning. Året efter gav sig paret ut på en Europaresa med bil till länder vid Medelhavet. De besökte också Tunisien. 1950 tilldelades han De Nios Stora pris, men glädjen uppvägdes av depressioner och sjukdom. Hans femte diktsamling "Kejsarens papegoja" utkom 1951. Den såldes i 22 000 exemplar. 1955 fick han ett av Sveriges finaste priser till en lyriker, Svenska Akademiens Bellmanpris. Hans sista diktsamling blev "Från mitt ekorrhjul". Han blev 1960 den förste mottagaren av det nya Frödingsstipendiet, som Värmlands läns landsting instiftat.

Nils Ferlins krafter bröts gradvis ner av sjukdom och av hans tidigare hårda leverne. I Norrtälje tillsammans med Henny plågades han svårt av reumatism och kunde till slut inte hålla i pennan. Sitt sista år tillbringade han på sjukhus, det sista var Samariterhemmet i Uppsala. Han fick en stroke men  återhämtade sig men avled 21 oktober 1961. Man erbjöd en begravningsplats i Filipstad men han önskade vila på Bromma kyrkogård i Stockholm tillsammans med modern och senare med sin Henny.

Ett år efter hans död grundade några av hans vänner Nils Ferlin-sällskapet, som sedan 1963 årligen delar ut ett pris till hans minne.

Underlag: Sören Löfvenhaft DN och Wikipedia