Vart tog humorn vägen? Ju längre tiden skrider sedan Povel Ramel och Hasse&Tage-epokerna desto klarare blir det att det inte kommit något nytt och roligt i stället, återväxten har varit klen, möjligen med ett undantag: Bosse Parnevik. Henrik Schyffert och Fredrik Lindström har försökt men inte lyckats något vidare. Henrik Dorsin har dykt upp då och då men det är allt för glest mellan dessa ljuspunkter. Galenskaparna och After Shave har lyckats bra i några revyer eller framträdanden. "Macken" var ju lyckad men det blev inte mycket mer. After Dark har synts ganska ofta men de levererar ju ingen humor eller komik utan snarare glittrig tragik. Robert Gustavsson är väl den ende som kunnat hålla humorskutan flytande.
Att det senaste halvåret inte varit särskilt muntert har ju sina speciella orsaker, men trenden under flera år har varit tydlig, humorn har hamnat på undantag. Det var länge sedan vi hade en riktig skrattfest på radio, TV eller bio.
Att vårt sinne för humor förändras med åren sammanhänger naturligtvis med att vi blir äldre och ställer andra krav på humorn. Vi får andra värderingar i livet helt enkelt. Saker som man tidigare kunde skratta åt kanske man snarare gråter åt i dag, lyteskomiken är ett exempel på sådant. Man skrattar inte lika lätt åt gamla historier när man blir äldre, kanske helt enkelt av det skälet att man hört historien tidigare.
Vid en tömning av gamla urklipp ur en skrivbordslåda häromdagen hittade vi några gamla klipp ur Expressen från 1990-talet. Ni skall få se några exempel så får vi se vad ni tycker. Kanske har ni hört dom förut.
- Jag träffade min hustru på en dansrestaurang.- Det låter ju romantiskt. - Nä, inte alls. Jag trodde hon var hemma och passade ungarna.
- Telefonen ringer och lilla Mia svarar, det är pappa som ringer och frågar hur dom har det. - Hej, pappa, jo vi har det bra, sotaren har precis varit här och nu står mamma i duschen.
- Varför dansar ni inte, min herre? - Nej, min fru är död. - Jamen, bjud upp nån annan då.
- Mamma, sa lille Bertil, varifrån kommer jag? Mamma tog Bertil i knäet och förklarade noga hur små barn kommer till världen. Förstår du nu varifrån du kommer?, frågade mamman sin son. Javisst, mamma sade Bertil. Men vad ska jag säga till min klasskompis Bengt? Han säger att han kommer från Sundbyberg.
Hitler had only got one ball, Goering had also one, but small, Himler had something similar, but poor old Goebbels had no balls at all.
Slutligen en limerick, nyligen omarbetad:
Min käresta var ifrån Vrena
hon hatar att vara allena
så hon i avskedets stund
sög sig fast vid min mun
och hängde och dingla med bena.
Underlag: Ur det egna skafferiet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar