Det finns några verksamheter inom den så kallade underhållningsbranschen som, enligt vår uppfattning i Sherwoodskogen, kan karaktäriseras som ren och skär kulturskymning. Med detta menas verksamheter som egentligen är avsedda att vara underhållande, men genom sin karaktär och brist på känsla och utvecklingspotential blir underhållningens motpol. De verksamheter som avses är de som utövas av rappare och ståuppkomiker. Här ägnar man sig ofta åt monotont rabblande, innehåll och eventuella budskap går sällan att uppfatta. Framförandet saknar all musikalisk finess och är dessvärre oftast helt humorfria. De ståuppkomiker som främst avses är de som ägnar sig åt moraliskt gnäll, politik och kvasivetenskap, något som ofta är föreställningens höjdpunkter.
"Det är vårt jobb att vara vanvördiga och farliga", skrev komikern Whitney Cummings nyligen. Dessutom tycker hon att komikernas roll är att "ifrågasätta auktoriteter och ta dig igenom ett skrämmande galet hemsökt hus så att du kan dra dina egna slutsatser."
Hennes kollega Marc Maron svarade: "Du kanske skulle lägga till -att vara roliga- på listan."
Påpekandet känns som mycket befogat. Inte minst ståuppkomedi tycks nu innebära mera lidande än skratt.
Inte bara måste man från scenen leverera statsvetenskapliga föreläsningar- det måste verka trovärdigt och får inte såra någons känslor. Dessutom tycks branschen i Sverige vara i så dåligt skick att ståupparen Karin Adelsköld med flera har skrivit en så kallad Code of conduct ("förhållningsregler" som det hette förr).
Hälsa på alla kolleger, stanna kvar så länge showen pågår och kom inte full/berusad till giget är bara tre av statuterna. Men detta fick kritik av kollegor.
"Själv mår jag alltid piss före och under ett gig. I nio fall av tio mår jag ännu sämre efter giget", konstaterade i Aftonbladet Jonatan Unge, som inte alls vill stanna och se kollegorna uppträda. Den stora frågan blir ju varför han stannar i branschen överhuvudtaget. Poddarnas framväxt tycks ha befriat våra komiker från deras värsta mardröm, att vara roliga. I stället kan de sitta med en kompis och babbla på om politik och/eller känslor. För somliga, som den just nu så omtalade Joe Rogan, är det oerhört lönsamt. Men risken är att nyhetens behag så småningom klingar av.
Alternativet för branschen är inte, som till exempel i fallet Dave Chappelle, evighetskäbbel om huruvida humor måste vara antingen inkluderande och slå uppåt eller laglös och slå vart den vill. Få saker är tråkigare. Det värsta som kan hända ståuppen, och humorn i allmänhet, är inte att den blir för farlig och utmanande. Inte heller att den blir för politiskt korrekt. Det är att den slutar att vara rolig.
Underlag: Toröredaktionen och Erik Helmerson ledarskribent SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar