Den enda skillnaden är att den kungliga krisen nästan alltid tystas ner, drottningarna har sammanbitet fått kämpa vidare. Kriserna har funnits i varje generation.
Karl XIV Johans äktenskap med Désirée var så olyckligt att hustrun höll sig borta i tolv år. Då Napoleoneran var slut i Paris fann hon sig i sitt öde och förenades med maken i "vargarnas land", som hon sa. Men de levde i parallella världar. Deras son Oscar I installerade sin älskarinna Emelie Högqvist inom gångavstånd från slottet. Där födde hon honom två barn "prinsarna av Lappland" och där var han oftare än hemma.
Emelie Högqvist med en av prinsarna av Lappland
Oscar I ´s drottning, Josefine, bet ihop, grät ut hos sin biktfar, och kämpade på. Deras son Karl XV hade fler älskarinnor än någon kan räkna upp, den olycklige gemålen Lovisa vände sig till Gud, led av svåra kramper och avled i förtid.
Oscar II och Sofia hade en lång kris då Sofia levde utomlands, besluten att aldrig återvända. Oscar var konstant otrogen. Men Sofia kom tillbaka. Bitter, ilsken, allt mera religiös och med svåra medicinska problem.
Hon brukade säga "Jag är inte nervös, bara dåliga nerver". För att inte explodera av ilska brukade hon hålla en näsduk i handen. Hon knöt knutar på den, den ena intill den andra så att det blev rosetter, radband, blommor och ornament ett fullständigt konstverk som ingen kunde se hade varit en näsduk - och sen genom att dra i ett par knutar upplöstes konstverket och där var åter en näsduk som hon genast började knyta igen.
Deras son, Gustav V, och hans Victoria gick olika vägar redan 1892, då Victoria erkände att hon varit otrogen med makens adjutant Gustaf von Blixen Fineke. Sen fick dr Axel Munthe all hennes kärlek, så Gustaf koncentrerade sig på unga män i stället. Men de skiljde sig aldrig, det hade varit en alltför stor skandal. Deras son, prins Wilhelm, var gift med storfurstinnan Maria Pavlovna i sex år tills furstinnan fick nog och flydde utomlands.
Underlag: Herman Lindqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar