Den 1 oktober öppnar parlamentet - då kommer också det svenska Natomedlemskapet att behandlas. Det var budskapet från Recep Tayyip Erdogan i somras. I takt med att veckorna rullat på utan att några papper skickats till de turkiska lagstiftarna har det hela framstått som alltmer osannolikt.
Fram till att presidenten på måndagen plötsligt berättade att han skrivit under och överlämnat dokumenten.
Är det klart nu?
Det borde det förstås vara. Men det borde det å andra sidan ha varit för länge sedan.
29 medlemsländer - alla utom Turkiet och Ungern - raticiferade vår ansökan i rekordfart.
Att Sverige gör Nato säkrare är uppenbart, framför allt eftersom vi underlättar försvaret av de baltiska staterna. Att dra ut på vårt inträde skadar flera, dock inte Putin, som säkert med förtjusning har följt "vännen" Erdogans krumbukter under lång tid.
Fördröjningen har verkligen spelat Putin i händerna. Han vill bestämma i Europa och vill inte att alliansen ska få nya medlemmar.
För vår egen del har vi fått försäkringar under ansökningsprocessen, framför allt från USA, som har gjort att vi kunnat sova lugnt - även när ledningar i Östersjön mystiskt skadats. Men det är Natos artikel 5 som utgör garanten.
Inget av detta har hindrat Erdogan från att spela ett cyniskt spel. Han har angett alla möjliga skäl för att vänta med ratificeringen. Först när trycket blev för stort från de andra - i samband med toppmötena i Madrid och Vilnius - lät han oss ta ett steg närmare medlemskapet. Amerikanska påtryckningar och öppningen för att sälja F-16 till Ankara har hjälpt till.
Nu tar vi ett steg till. Att lita på att det tar oss i mål är dessvärre svårare. Erdogan kontrollerar kanske det egna parlamentet, men med oppositionens röster lär dock Sverige få ett ja, tror opartiska bedömare. Men vill han fördröja vår ansökan ännu en tid kan han det, och det kan Ungerns Orbán också.
Och sorgligt nog är det inte Natoländernas gemensamma säkerhet som styr.
Underlag: Martin Liby Troein, ledarskribent DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar