ETT KATASTROFÅR? VISST, MEN FRÄMST FÖR FÖRTRYCKARNA
Minns hur året börjar. Ryssland och Kina sluter en pakt under OS i Peking. Tre veckor senare går Putin in i Ukraina. Det är ett våldsamt historiskt scenskifte.
Men invasionen är också ett slags final på en 10-15 år lång period då förtryckets krafter flyttar fram sina positioner på demokratins bekostnad i stort sett överallt. Under 2010-talet kringskärs medborgerliga friheter i över 100 länder i en sorts antiliberal motvåg, visar statistik från tankesmedjan Freedom House.
Särskilt Putin bildar skola, inte minst i Kina, och vinner respekt för sitt vinnande sätt också i det vilsna väst. När kriget bryter ut hyllas han av Donald Trump som ett strategiskt geni. I Sverige förkunnar debattören Malcolm Kyeyune att kriget kommer att vara över på en vecka eftersom den ryska armén är "extremt välorganiserad, välbeväpnad och operationellt kompetent".
Men så blir det ju inte. Den ryska invasionsmakten kör fast utanför Kiev. Under sommaren pressar ukrainarna tålmodigt fronten österut. Under november befriar de Cherson i söder, den enda större stad ryssarna lyckats inta och hålla. De ryska förbanden lider gränslösa förluster. För Putin är kriget en strategisk katastrof.
I Kina sker något liknande, men under andra former. Xi Jinping satsar tidigt sin prestige på CCP:s covidhantering, den kommer att demonstrera det "socialistiska systemets överlägsenhet" skriver han 2020. Men sommaren 2022 stänger regimen ner Shanghai på nytt. I november slår smittspridningen nationellt rekord, mest för att man inte lyckats förse folket med fungerande vaccin. Protester bryter ut. Den övergripande hanteringen är så undermålig att en internationell tidning undrar om Xi Jinping helt enkelt "är dum".
Till råga på allt går demonstranterna på gatorna i Iran , och plötsligt är det som marken sviktar för diktaturer överallt.
Man ska inte dra ut linjerna för långt. Kriget i Ukraina är existentiellt och kommer att pågå så länge Putin sitter vid makten. Demonstranterna i Kina kommer inte att störta Xi Jingping. Mullorna i Teheran avrättar redan ungdomar på löpande band.
Men bilden som framför allt de förra sorgfälligt förmedlar av sig själva som realpolitiska och till och med moraliska föredömen, har krackelerat.
Ingen prisar längre Putin, utom möjligen Viktor Orbán. Ingen efterfrågar längre kinesiskt vaccin, utom möjligen Orbán. Och ingen tror egentligen att prästerna i Iran kan hålla stånd på sikt. Det är ett anmärkningsvärt omslag. Ett katastrofår, visst, men främst för diktaturerna.
Vem trodde det i februari?
Underlag: Arvid Åhlund, ledarskribent DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar