LUCIAMORGON

 JAG SAKNAR SKOLANS LUCIAMORGON SÅ MYCKET ATT JAG KAN BÖRJA GRÅTA

I dag är det luciadagen. I dagens DN kan man hitta ett kåseri av Hanna Hellquist. Det handlar om tro och traditioner och har anknytning på vårt luciafirande. Ett intresseväckande kåseri. Vi skall här återge en del av det.

Hanna Hellquist är krönikör och programledare i DN.

För många år sedan, när jag fortfarande var ung och lovande, så besökte min dåvarande kille och jag Masthuggskyrkan i Göteborg. Kyrkan ligger på en bohuslänsk bergsknalle, omgiven av välvda hyreshus och med utsikt över Älvsborgsbron.

Det var på våren, och när vi gick in i den jättelika tegelkyrkan så frös vi och det var så högt i tak och vi stod där och beundrade valven i trä och ljuskronorna som hängde ner över bänkarna.

                                                                 Masthuggskyrkan

Tänk, sa min dåvarande akademiskt fullproppade queerfeminist till kille, om man ändå hade kunnat tro. Då hade det här varit ett ställe som man kunde gå till. Då hade den här kyrkan varit min.

Men ingen av oss hade någon tro. För oss var det svårt att ens tro på att någon annan kunde tro. Vi trodde inte. Vi visste.

Jag växte upp i ett religiöst hem. Min pappa vägrade att döpa mig, han ansåg det som ett slags övergrepp, och i vuxen ålder håller jag alla former av religion på behörigt avstånd. Jag bor i en bermudatriangel av Gustav Vasa kyrka, Matteus kyrka och Norrmalmskyrkan men jag har aldrig varit inne i någon av dem. Jag skulle känna mig skenhelig om jag gick in, tror jag Nej, jag vet.

Tänk om någon skulle se att jag var ny och komma fram till mig och liksom bjuda in mig i gemenskapen? Det skulle vara ungefär som att få hjälp av en expedit i en butik som man inte ens vill vara i.

Jag har vänner som tror och vänner som inte tror men som ändå går till kyrkan ibland och lyssnar på en kör eller en konsert. Under advent kan man gå och lyssna på musik överallt i stan. När min sekulära vän AK beskrev det kyrkliga rummet som hon nyss besökt så fick hon nästan nåt religiöst i blicken. Det är den enda platsen kvar i stan där det inte förväntades att hon antingen skulle köpa något, applådera något eller bekänna något.

Jag vet inte om det säger mer om samhället än om kyrkan, sa hon, men det är så fint med ett rum där inget handlar om dig, där alla är snälla mot varandra, alla visar hänsyn och vördnad och man upplever något tillsammans, i stillhet. Hon kunde bara vara där, lyssna på musiken, nicka tyst åt sin bänkgranne och gå hem.

Min vän Sara, som tror, beskriver kyrkan som en blandning mellan det privata och det offentliga. Att man får vara ibland andra människor, om man inte känner, och utöva något så privat som sin tro. Och när hon säger det slår det mig att jag saknar en sådan plats i mitt liv. Jag har antingen det jätteoffentliga eller det jätteprivata. När jag stänger min egen dörr så är jag ensam. När jag går ut är jag mitt i stan , mitt i offentligheten.

Det närmaste jag kommit en sådan plats som Sara pratar om är skolan. Jag saknar skolan ibland så jag kan gråta. Särskilt så här i jultider.

Jag saknar traditionerna vi hade på  skolan. Jag saknar de mörka morgnarna och att vi sjöng i kören allihop, även om vi inte kunde sjunga. Det viktiga var att alla var med. Jag saknar ritualerna.

I  dag är det lucia. Jag har inga traumatiska luciaminnen från skoltiden, tvärtom så minns jag det som att hela skolan samlades som i en märklig vapenvila, och att den varma gemenskapen i den nedsläckta matsalen på luciamorgonen gjorde att till och med de störiga killarna höll käften när luciatåget gjorde entré, och jag har för mig att vi alla sjöng med och att det var levande ljus och stearin som droppade  ner i håret och över pannan på lucian men hon bet ihop och vi beundrade hennes självupoff6ring. Det var magiskt.

Vi slängde ut ritualerna  med religionen och jag saknar dem. En vacker dag skall jag våga mig in i värmen igen.