Somliga säger att jag är lik en släkting som heter gråtrut. Men jag är snällare och snyggare. Jag är lättare och flyger snabbare än gråtruten.
Min fru och jag kom hit i maj från södra Europa. Vi hade först tänkt övervintra i Ukraina, men där möttes vi av explosioner. Där fanns ingenting att äta. På åkrarna vat de djupa hål överallt, så därför flög vi vidare till södra Europa.
Nu är vi hemma igen. En lyckad parning blev det, när vi väl kommit hit till Hammarby sjö. Lite vingligt kanske när vi gjorde det på skorstenen, men jag styrde upp det hela med lite vingflax. Jag har bra sinne för balans. Båda måste vara med på det förstås, och hon hade gett sitt samtycke, om man säger så.
Sen går det inte an att vara bostadslös. Men några problem uppstod aldrig, eftersom vi redan hade hittat förra årets häckplats i hängrännan på det gula huset. Visserligen förlorade vi en unge i stuprännan då, det var för sorgligt. Han kom för nära hålet som ledde mot det trånga, svarta röret och gallret därnere. De andra två klarade sig och vi fick dem ner till vattnet.
Det finns alltså faror men också fördelar med att lägga äggen i rännan på taket. Katter kan inte nå oss och utsikten över vattnet är fantastisk. Ändå är det bara två våningar upp och ungarna klarar ett hopp ner till gräset. Så vi slog till och flyttade in.
Har glömt att presentera mig: Larus canus, fiskmås. Ja, frugan heter likadant, vi är många som heter så. På långt håll är jag släkt med en amerikan som heter Jonathan Livingston.
Boet var alltså förberett och hon la sina tre ägg. Vi ruvar båda två, hos oss har det alltid varit jämställt. Men om en trut kommer seglande, då är det ändå jag som är först i luften och jagar bort inkräktaren. Likadant är det när de långa kommer gående. De uppträder sällan fientligt, men det är bäst att inte ta några risker. Och ni skulle se hur de springer när de blir jagade med en vass näbb och ett hotfullt skrikande.
Men i går kväll hände något otrevligt. En riktig måshatare, en lång som inte accepterade vårt sätt att leva, dök upp utan förvarning. Han öppnade en taklucka och sträckte sig mot boet med en lång, grön håv. Men den högg jag tag i och vred den ifrån honom Sen anföll jag uppifrån och det blev ord och inga visor: pilääh!
Nu är kidsen kläckta och de lär sig snabbt. De duniga tussarna har överlevt hoppet ner i gräset och redan trampat iväg till vattnet.
Sen får det sägas vara klart, men om det blir en varm sommar tar vi nog och kör en omgång till, gumman och jag.
Berättat för redaktionen av Åke Sandahl, via DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar