Erdogans länge fördröjda ja till ett svenskt medlemskap i Nato är inte bara ett nytt steg i det geopolitiska skiftet i Europa. Det kan bli en vändpunkt i de länge frostiga relationerna mellan Turkiet och väst och innebära ett tydligare turkiskt stöd till Ukraina.
För bara några veckor sedan såg det mesta ut att vara frid och fröjd mellan Erdogan och Putin. Ett nytt möte mellan de två är planerat till augusti i Ankara. Det kommer, om det blir av, att bli Putins första besök i ett Nato-land sedan det ryska anfallet mot Ukraina.
Men sedan hände saker slag i slag som fick harmonin att krackelera: Inom loppet av några dygn kastade Erdogan om sin politik, som tidigare varit en försiktig balansakt mellan stöd för Ukraina och vägran att delta i sanktionerna mot Ryssland.
Nu har Erdogan blivit betydligt kyligare mot sin ryske vän och varmare mot Ukraina och Nato. Den senaste tiden har Erdogan fattat flera beslut som måste ha retat gallfeber på Putin:
¤ Fem höga befälhavare från Azov-regementet som försvarade stålverket i Mariupol (och som tidigare utväxlats mot ryska krigsfångar och placerats i Turkiet) har fått återvända till Ukraina. Detta i strid mot en överenskommelse med Putin som gick ut på att de skulle vara kvar i Turkiet tills "konflikten" var över.
¤ Turkiet ska delta i bygget av en fabrik i Ukraina för att tillverka turkiska Bayraktar-drönare.
¤ Erdogan uttalade i samband med ett besök av den ukrainske presidenten Zelenskyj i Istanbul att Ukraina "förtjänar" att bli medlem i Nato.
¤ Och nu senast : Ankaras beslut att släppa in Sverige i Nato.
Efter dessa ställningstaganden, som i Kreml rimligen betraktas som en rad svek, återstår att se om det blir något möte i Ankara i augusti.
Det finns flera skäl till Erdogans tvärvändning, USA´s klarsignal att sälja amerikanska F-16 och annan krigsmateriel till Turkiet spelar säkert en stor roll. Men även Putins försvagade roll efter de militära bakslagen i Ukraina och Wagner-truppernas myteri på hemmaplan har gett Erdogan större utrymme att luta sig mera västerut. Erdogans ombytlighet garanterar inte att skiftet blir bestående. Utvecklingen av kriget i Ukraina är viktigast. I vart fall kvarstår säkert Erdogans ambition att vara fredsmäklare mellan Ryssland och Ukraina.
Vad som säkert kan fastslås är att sedan Putin satte igång sitt storkrig för 17 månader sedan har självmålen rasat in i den ryska buren. Invasionen fick västvärlden att vakna och gå från splittring till ökad sammanhållning och beslutsamhet. Än viktigare är att Ukraina - mot Putins uttryckliga vilja - överlevde som nation. Trots det ryska terrorkriget har landet enats i kampen mot Ryssland. Med massivt folkligt stöd: enligt en färsk opinionsmätning är 89 procent av ukrainarna för ett medlemskap i Nato.
Det är värt att minnas att före anfallet i februari 2022 ställde Putin ett ultimatum att samtliga 14 Nato-länder som gått med i alliansen efter 1997 skulle lämna Nato. Det blev precis tvärtom. Med Finland och Sverige i Nato blir Östersjön i praktiken ett innanhav för Nato. Ryssland är förvisat till Kaliningrad och Sankt Petersburg längst in i Finska viken. Den "inringning" som ledarna i Kreml har varnat för är på väg att fullbordas från alla håll.
Allt självförvållat, enbart på grund av Putins galna anfallskrig mot Ukraina.
Underlag: Michael Winiarski, DN:s utrikeskommentator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar