I allas våra liv kommer ögonblick då allting stannar av. De kan komma som blixtnedslag, sekunder då hela tillvaron förvrids och ingenting kan någonsin bli vad det var. Det kan vara ett helt oväntat cancerbesked. Det kan vara ett plötsligt dödsbud om en nära anhörig. Det kan vara insikten om en ofrånkomlig skilsmässa. Kairos, sa de gamla grekerna, då allt det förflutna är samlat i en punkt från vilken det finns bara en väg framåt. Den senaste tiden har vi sett hur i synnerhet det brittiska kungahuset har drabbats av flera sådana blixtnedslag då allting skoningslöst förändrats.
Det är i sådana ögonblick man kan se monarkin som ett grymt system, grymt mot dem som är födda i och lever i monarkin. Alla vi andra kan dra oss tillbaka, hulka vid köksbordet. Kungligheter lever som nålade fjärilar, konstant belysta i sina glasskåp. De skall alltid blända och lysa, alltid vara rätt, aldrig förändras och framför allt får de inte släcka lampan och försvinna ur ljuset. Vår tid kräver total och ständig kunglig närvaro, varje gest, varje hårslinga granskas, ifrågasätts och diskuteras.
Nu översköljs Kate Middleton och även kung Charles av empati och kärlek, men det dröjer inte många dagar förrän media kommer med nya närgångna frågor, kameralinserna studerar med mikroskopisk skärpa varje skiftning, varje nyans i rösten kommer att analyseras. Är det äkta? Är det artificiell intelligens?
Aldrig någonsin har en kunglig familj varit så uppfläkt, liggande i operationsbelysningen, som den brittiska just nu. Aldrig någonsin har kungligheter lagt alla sina privata kroppsdelar så på bordet.
Förr eller senare har allting gått mot sitt oundvikliga slut, hela vägen dit kommer att refereras i media sekund för sekund.
Herman Lindqvist avslutar sina funderingar så här:
I sextio år har jag själv varit media. Jag både ångrar och skäms för mycket jag har skrivit. Vill vi ha det så? Måste vi veta allt? Visa barmhärtighet, visa medmänsklighet.
Underlag: Herman Lindqvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar