UKRAINARNA RÄDDAR SINA DJUR

 MÄNNISKOR I KRIG TVINGAS OFTA ÖVERGE SINA DJUR. MEN UKRAINARNA GÖR STT YTTERSTA FÖR ATT UNDVIKA DET-- OCH DERAS ENVISHET TROTSAR ALL BESKRIVNING.

Vissa känslor och fysiska förnimmelser kan jag föreställa mig så starkt att de nästan blir verklighet. En sådan är att kupa min hand över min hunds huvud. Jag vet precis hur den lilla hjässan fyller handflatan och hur han omedelbart gör en stark knyck uppåt  med nosen. Ett tecken på att jag skall krafsa honom mellan öronen, det bästa han vet.

Därför förstår jag varför ukrainarna envisas med att rädda sina djur mitt i kriget. Gång på gång har jag upplevt att krig inte gör människor mindre benägna att ta hand om sina djur. Det är snarare tvärt om -- historierna om hund- katt- och hästägare som riskerar sina liv för att åka tillbaka och rädda djuren är otaliga.

                                                                      Bullmastiff

Detta kan ibland leda till vissa absurda situationer. En sådan upplevde jag i Bachmut i början av 2022 medan Ukraina fortfarande kontrollerade staden. Medan Bachmuts centrum intensivt besköts,

körde fotografen och jag efter en evakueringsbil, vars uppgift var att hämta kvarlämnade katter och hundar. Operationen leddes och finansierades från Kiev av en djurkär, urban medelklass.

Fotografen påpekade diskret att vi borde ha viktigare saker att göra än att följa med evakueringen av katter. Och det var förstås sant. Men för mig handlade det inte om katterna, utan om fenomenet. Vad säger det om ukrainarna att de mitt under brinnande krig även vill rädda djur?

Vår chaufför under samma frontresa hade bakluckan full med torrfoder. Han matade hemlösa hundar vid fronten varje gång han fick chansen.

Ur  rationell synvinkel är det visserligen inte det klokaste att lämna hundfoder på marken. Det lockar till sig råttor. Och faktum är att en stor del av de herrelösa hundar och katter som nu överlever dag för dag längs frontlinjen aldrig kommer att kunna anpassa sig med ett liv med människan. Men jag förstår vår chaufför, Jag sparar också halvätna piroger till våra frontresor.

I mitt stall utanför Kiev finns flera hästar som räddats undan kriget. Vissa har transporterats från frontzonen i öst, en i sänder, eftersom ägarna inte haft råd med större lastbilar. Varje transport är farlig. Beskjutningen pågår hela tiden. Ändå fortsätter de.

I Buttja intog ryska trupper i början av kriget ett stall som de använde som fältsjukhus. Flera hästar dödades, andra släpptes ut vind för våg. Somliga hästar gick från hus till hus och tiggde äpplen.

Stallpersonalen samlade ihop dem med fara för sina liv, matade dem och kunde sedan bringa dem i säkerhet. 

När jag i mars 2022 stod utanför Irpin och intervjuade flyktingar från den ockuperade staden mötte jag en gigantisk hund, med ett utseende som liknade en bullmanstiffs (ovan). Den satt uppbunden vid en busshållplats. Hunden hade omhändertagits av sina ägares granne, som under beskjutningen lyckats föra ut den.

En sådan hund kan väga upp emot 60 kg. Det hade varit betydligt enklare för grannen att lämna hunden kvar. Men hon släpade den med  sig och nu satt den där vid busshållplatsen och tittade noga på  varje människa som passerade. Om det skulle vara matte?

Jag glömmer inte den hunden, och jag glömmer inte heller människorna som vägrade lämna den kvar. Något säger det om Ukraina, och känslan för ansvar hos människor, både för medmänniskor och för djuren.

Det kan inte ha varit i onödan som de kämpar för sitt samhälle och sitt sätt att leva.

Underlag: Anna-Lena Laurén, DN:s korrespondent i Ukraina.